Minns ni?

Minns ni hur det var när ni var unga och tyckte att ni förstod hela världen?
Minns ni hur det var när ni började på jobbet och inte förstod varför alla andra klagade på att det var stressigt?
Minns ni hur det var att vara så ofördärvad?

Det gör jag.
Jag kan sakna den inställningen som jag hade som ung.
Jag var orädd.
Jag var otveklös.
Jag hoppade in i det jag kände för.

Jag saknar inte mitt unga jag, för det mesta.
Ofta blev det ändå inte så bra när jag hoppade så där rakt in i allt möjligt.
Men just den orädda biten, biten där jag ryckte på axlarna och sa det löser sig.
Det saknar jag!

Så nu sitter jag här och funderar på hur jag ska ta mig dit jag vill komma.
Jag tror att jag kanske har hittat en lösning.
Nu ska jag bara våga släppa taget om det trygga.
Det kommer inte bli lätt.
Det kanske inte alltid blir rätt.
Men det kommer göra gott och bli rätt i slutändan.
Det är ju det som räknas.
Att ta steget och våga tro att allt löser sig om bara hjärtat är med i det.
Men jag tror att jag behöver en knuff.

Jag tror jag hoppar…
…snart