Tro det eller ej men jag har faktiskt spelat innebandy i många år så nog går sonen min i mina fotspår. Tyvärr så tycker han inte att innebandy är lika roligt som mamman gör. Han verkar mest tycka att det är jobbigt att ha en klubba, fotboll är nog mer hans grej egentligen men så länge han tycker det är skoj med innebandy så får han givetvis hålla på med det. Tyvärr så kan ju inte mamman vara med för då ska man mest titta efter mamma och se så hon verkligen tittar osv. I lördags var jag iaf med för då var det sista gången för vårterminen. Jag tycker det är så himla härligt att sitta där på bänken en lördagsmorgon, dricka latte och titta på sonen. Jag kan inte förklara känslan men jag tror att den delas av andra föräldrar där på bänken, en vuxenhet som träder in och en äkta glädje av att se barnet sitt ha skoj på planen, kanske är det gemenskapen som man som vuxen förstår hur viktig den är. Jag vet inte men jag gillar det!
Extra roligt är det ju för att dästaste kompisen Fivip också spelar.
Lillebror är inte tillräckligt gammal för att få vara med och spela men han är minst lika glad för det och roar sig kungligt. Skrämmer slag på farfar och sånt där skoj.
(Lillebror klättrade upp i ribbstolarna och hoppade ner utan minsta rädsla)
Senaste kommentarer