Jag sitter och tittar igen farmor och farfars gamla foto, flera album fulla med minne. Många minne som hade gått mig förlorade om det inte hade varit för att jag hade haft gamla foto att titta på. Jag känner att jag måste ta tillvara på gamla foto även om jag inte ens känner till alla människorna som är med på fotona. Jag känner att jag måste ge detta vidare till mina barn. Glädjen av att titta i ett fotoalbum och höra om historierna runt det. Om jag inte delar med mig av det förflutna hur ska då barnen veta var de kommer ifrån?
Hur ska mina barn förstå sin koppling till Marcus om de inte får se bilderna från när kusinerna hälsade på och Marcus sov i mitt rum eller förstå vart allt bus kom ifrån om de inte får se hur busiga Marcus och jag ser ut på bilderna där vi är tillsammans?
Hur ska de förstå min kärlek för Småland om de inte får se minnena från Småland, om de inte får se morfar Ruben och moster Mari-Louise? De som inte längre vandrar hos oss lever vidare för att vi minns de, om jag inte berättar vidare om morfar och Mari-Louise så slutar de existera och det är en skrämmande tanke!
Hur ska de förstå var min glädje för fotografering kommer från om de inte får se alla foto där farfar har placerat ut mig eller farmor eller oss båda för att ta ett foto som hade fötts i hans hjärna?
Hur ska de förstå min glädje för julen och varför jag börjar redan i september om jag inte berättar för de hur det var att gå i det där stora luciatågen som vi började öva till redan i oktober. Vi övade och övade och övade och än idag sitter de där, sångerna, texterna och hur divalaterna väcktes till liv.
Att berätta om det förflutna är det enda sättet att låta allt vara med i framtiden.
Nu ska jag scanna in gamla foto och skriva ut nya för att låta mina barns framtid ha en stark grund att så på!
Senaste kommentarer