Jag minns det som igår. Det var en arbetsdags morgon, jag hade hunnit till Caroli och precis köpt mig min laktosfria vanilla/nut latte när telefonen ringde. Samtalet var väntat men inte innehållet i samtalet. Jag minns att jag sjönk ner i en av EH:s fåtöljer och att jag noterade att klockan hade passerat 8.
Jag väntade Affe och fina Nellan var också gravid. Vi hade redan pratat om hur kul det skulle bli att vi skulle vara mammalediga samtidigt. Men Nellan fick inte ett bra svar den där morgonen när hon var på KUBB-testet. När jag hörde henne gråta i luren trodde jag det handlade om att barnet hade risk för Down Syndrom men nä barnet var dött. Nellan och Peter hade mist sitt barn. Från den dagen blev jag väldigt medveten om min stora mage, jag skämdes absolut inte för den men det blev så påtagligt att det fanns en risk för att andra kunde bli sårade av att se min mage. Det fanns till början en viss skuld i mig, varför fick jag behålla mitt barn men inte Nellan, men det plockade fina Nellan ur mig första gången vi sågs efter deras hemska besked. Nellan sörjde sitt barn men gladdes för mitt.
Idag går Nellan med stor och fin mage, Agnes bor där inne. 🙂 Vi längtar alla tills vi får välkomna Agnes till världen. Jag ska få en liten flicka att skämma bort. 🙂
2 kommentarer
Lämna ett svar
Ja fy, det finns så mycket sorg i graviditeter också. Hos människor som mist sitt barn eller som aldrig lyckas bli gravida.
Ja det finns ju tyvärr det. Ibland glömmer jag bort hur lyckligt lottad jag är som inte har haft problem att bli gravid, har två lätta graviditeter bakom mig och har gått igenom två “enkla” förlossningar.
Lycka till med din graviditet!