Igår eftermiddag var vi hos goda vänner. Som vanligt var det trevligt (och som vanligt blev det lite för sent). Alla tre barnen lekte lika bra som vanligt, eller? Nä där var en skillnad i leken. Jag kunde inte se direkt vad det var som var annorlunda så jag studerade barnen lite. Det jag upptäckte gjorde mig ledsen och rådvill. Alfred fick inte riktigt vara med. När Vincent och Tobias ville bli jagade fick Alfred jaga. När Vincent och Tobias lekte med bilar vände de ryggen åt Alfred. När Alfred lekte med en bil var plötsligt Vincent och Tobias där och drog i just den bilen Alfred. Alfred och Tobias bråkade på ett sätt som jag aldrig sett tidigare, Alfred drämde till Tobias, Tobias satte sig på Alfred, det knuffades och buffades. Värst var när Tobias fick snöret till jojon om halsen. Jag vet inte hur det hände, hur Tobias fick snöret om halsen, men det var Alfred som stod med jojon i handen och drog. Det är inte det att barnen är elaka, små barn är inte elaka! Det är hela situationen som gör mig ledsen och rådvill. Nu när Vincent är 4,5, Alfred är nästan 3 och Tobias är 2,5 så kan vi reda ut det och förklara att man leker fint med alla och man slåss inte. Men hur? Hur gör jag om denna situationen upprepas när de är i skolåldern? Hur gör jag som mamma om Alfred kommer hem och berättar att skolan är hemsk för han får inte vara med? Hur gör jag som mamma om jag får reda på att Alfred prylar sina skolkamrater? Hur gör jag som mamma om jag får reda på att Vincent mobbar en skolkamrat? Hur uppfostrar man barn? Dessa tankar fyllde hela min natt så till den milda grad att jag knappt har sovit. Hur uppfostrar jag mina pojkar till att bli fina pojkar som har medkänsla, förståelse och vänlighet? Hur vet jag att jag gör rätt?
Vännen!! Det är aldrig lätt, men jag är helt för att ryta till och förklara! Min son drämde en spade i ansiktet på en flicka på dagis – INTE OK!! Och det visade jag honom!! Jag var så arg att jag grät! Och samtidigt förklarade jag VARFÖR jag var så arg!!
Min son var mobbad på sitt förra dagis, tom av en dagisfröken… Men att inte visa sina rätta känslor för våra barn, det tror jag gör att de inte lär sig att handlingar får konsekvenser och reaktioner!
Så bli arg, dela på dem och fråga om det är så här vi behandlar varandra?? Syskon kommer alltid bråka, men vissa bråk ska man stoppa ljudligt och innerligt!
Jag vet att det är svårt, men tro mig, jag har extremt lite “problem” med att min son försöker hävda sig i skolan men fler situationer när han säger ifrån till sina kompisar att man inte får slåss! Och sånt gör mig glad!
Han är snart 7 och väldigt lång och stark, han kan skada någon allvarligt om det skulle urarta, men han har fått en annan väg inpräntad i skallen – säg ifrån, hämta hjälp, vi slår inte våra vänner!!
Det kommer lösa sig, barn gör så här, men reagera starkt så dina barn förstår HUR hemskt det är.
Upp med hakan! Du gör ett bra jobb!
Men det är ju just därför det känns jobbigt nu. Jag har alltid visat, och visar fortfarande, att sådant här beteende accepterar jag inte. Jag har lärt Vincent att man leker med alla och om någon slåss så säger man helt enkelt “jag vill inte leka med dig om du slåss”. Vi har t.o.m. fått höra från fsk att Vincent är duktig på att leka med alla och att säga ifrån när det blir fel. Men om inte det vi gör nu räcker då? Om barnen, trots vad de får lära sig, slåss eller mobbar? Och hur i hela friden tröstar man ett barn som blir mobbat? Hur bygger man upp det självförtroendet och självkänslan igen?
Det här ger mig ångest, jag kan bara inte misslyckas här! Detta är mitt livs viktigaste uppdrag!
Kram
Jag vet precis! Och från en mamma till en annan, min son klarade sig, JAG klarade mig, från alla mina år av mobbing! Det är svårt att trösta ett barn som blir mobbat, men det enda jag kunde göra var att finnas där för honom, lyssna på honom i hans takt och låta det få värka ur honom… Hela tiden visa att det inte spelar någon roll NÄR han tar i tu med det, jag finns alltid där ändå!
Självklart förstår jag att ni pratat med dem, det betvivlar jag inte ett dugg, vad jag menar är att vissa saker kan man inte förbereda. De KOMMER slåss, de KOMMER få sig en känga, de KOMMER hacka på någon, det vi kan göra är att upprepa, upprepa och upprepa! Och älska, älska och älska!
De barn som fortsätter mobba eller slåss är de barnen som inte fick upprepningen och kärleken! De som blev slagna själv kanske, för att “fatta”, de som själva blir undanskuffade för att föräldrarna inte orkar… Det är väldigt sällan barn som har en trygg grund att stå på, föräldrar som visar tydliga regler OCH gränslös kärlek, blir de som växer upp till hemska, misshandlande människor.
Jag VET att era pojkar kommer klara sig utmärkt, fortsätt krama, fortsätt upprepa, fortsätt med godnattsagor och fortsätt visa vad ni tycker om “dåligt beteende”. De har den bästa förutsättningen att bli underbara män som kommer visa respekt och kärlek till dem runtom. Det har jag INGA tvivel om och det ska inte du ha heller!!
Kraaam
Ps. Tack för hälsningen 😉 Ja, man ska lära sig tidigt, men jag hade väl önskat att jag lärt mig Svosch innan Idiot 😉
Jag har också en ofantlig ångest över sådant här men så här tänker jag.
Dina barn kommer inte gå oskadade genom livet. Tyvärr. Men det gjorde inte du eller jag heller och ändå känns livet fint. Eller hur? Man behöver sina läxor här i livet. Genom att som mamma vara en trygg hamn i deras liv så ger man dem de bästa förutsättningarna. Man guidar, visar, berättar, förklarar och sedan får de ut och prova, misslyckas, lyckas, vara dumma. Och som mamma står man där sedan när de kommer hem. Man står där med famnen fylld av kärlek, med en plats där de kan vila, ett ställe där de alltid känner att de är älskade och att de duger vad än för misstag de gör och oavsett vad andra tycker. Man berättar att de inte behöver prestera. Att de är fantastiska, att man älskar att vara med dem. Och detta kan inte annat än sprida sig. jag tror det var Astrid Lindgren som sa något liknande som att “Det enda man behöver ge till sina barn är kärlek i massor. För då kommer folkvettet på köpet” Det tror jag på.
Spiggen slår mig ibland. Då försöker jag förklara för honom att jag anser att han är den snällaste lilla pojke som finns och helt underbar. Och då slåss man inte. Och att jag VET att han inte menade att göra mamma illa. Att jag tror på det goda i honom.
Om man bara fokuserar på det fina i någon så kommer det växa och ta över. Det är min absoluta övertygelse.
DESSUTOM så tror jag på att föregå med gott exempel. man pratar inte illa om folk så att de hör, man ser det vackra i saker och är vänlig i sin hantering av både djur och människor.
Man tar också hand om sig själv och visar att man anser att man förtjänar att vara lycklig och inte någon som bara uppoffrar sig. Jag tror att barn som ser föräldrar satsar på sitt välmående, själva tenderar att ta hand om sig själva och inte accepterar att bli behandlade dåligt eller stanna i situationer där man far illa.
Kram
Åh så fint och klokt!
Tack!
Kram