För snart 35 år sen

Åh, vore det inte kul att ni som vill lade upp bilder från då ni var barn på era bloggar?! Och berättade om något trevligt barndomsminne? 

-så avslutade Malenami sitt inlägg för några dagar sedan. Jag nappade på idén men just då var det lite mycket och sen har jag levt som Alfons Åberg – “ska bara”

Men här kommer alltså min bild och mitt ena minne.

Jag minns inte hur gammal jag var men jag vet att det var medan vi bodde på Rodelgränd så någonstans mellan 3 och 8 år var jag.
Det var ju och dags att baka pepparkakor. Det var bara jag och mor hemma (vilket tyder på att jag var yngre än sju år). Mitt lilla bord och min lilla stol var framtaget, jag skulle få en bit deg och själv baka ut pepparkakor. Jag minns hur spännande det var och hur stor jag kände mig för att jag skulle få baka pepparkakor själv. Mor satte degen på mitt bord och lyckan var total.
Den biten som min familj skrattar gott åt minns jag inte lika väl men tydligen var det så att mor satte hela degen framför mig och jag var beredd på att dyka in direkt och baka ut hela degen.

Min far har en vän, en vän som vi alltid har kallat för LF. LF var fars vän men har var som en del av familjen. Han kom med hamburgare i frigolit-förpackningar till oss (lyx för 35 år sen), han lekte med oss (eller iaf mig) men det bästa var när han kom och hämtade mig. Jag fick följa med LF på små utflykter, spännande för en liten flicka. LF hade alltid en burk Holländsk lakrits (ni vet sådan där man köpte på båten till Danmark) i bilen och man fick lov att äta trots att det inte var lördag.
Jag tror att LF var min första kärlek för jag minns så väl första gången jag såg honom pussa Susanne. Jag blev så sur, LF var ju faktiskt MIN. *s*
Jag tror inte jag var sur så länge för jag minns inget mer om det. Susanne hade ju ändå gett mig min “lillebror” så jag antar jag inte kunde vara sur så länge. Eller så var det det faktum att LF inte ändrade sig särskilt mycket för att han och Susanne blev tillsammans. Jag vet faktiskt inte, kanske får höra med mor istället. Minnen är skoj men lättpåverkade, det är rysligt enkelt att skapa om ett minne ofrivilligt.

Den här bilden är tagen för snart 35 år sen. Den togs (enligt mor) på 100-års firandet av Johanna a.k.a. den brokiga änkans dödsdag. Jag förstår i.o.f.s. inte varför man firar att någon är död, om det inte är typ Hitler eller så. Men men 100 år innan jag föddes dog tantalantan iaf. *s*
Jag är tre månader på det här fotot och är i min mors trygga famn. Det här fotot har också vandrat runt i händerna på gästerna på Alfreds dop. Var inte Alfred otroligt lik mig? Ja inte vet jag. En tjockis bebis var jag iaf, knipvänliga kinder precis som det ska vara på bebisar!

Nu skickar jag detta vidare till er. Kan inte ni dela med er av ett barnfoto och något minne? Lägg en kommentar eller gör ett blogginlägg och lägg länken i kommentaren.