Det är lätt att fastna i en bubbla där man ser sina egna problem som stor och svåra. Där himlen hotar att trilla ner för det blir tight en månad med barnhämtning/lämning, ledighet, pengar, jobbet osv.
Jag fastnar iaf där och oroar mig men så kommer jag till Malmö och där möter verkligheten mig. Två människor sitter och sover vid borden vid Espresso House. Det är två människor som jag är vana vid att se i Malmö och det skär i mitt hjärta för jag inser att de har nog väntat på att stationen skulle öppna så de kan få lite värme. Den ena är en kvinna och henne känner jag lite extra i hjärtat för. Det jag tror att hon går igenom önskar jag att ingen människa behövde gå igenom.
Jag funderar på om jag kan tacka människorna för att de öppnar mina ögon för hur bra mitt liv är men jag inser att hur jag än försöker lägga fram det så låter det förnedrande.
Så jag fortsätter att fundera och jag har ännu inte kommit på någon lösning, inte mer än att lära mina barn att alla människor har samma värde och har lika mycket känslor oavsett vilka förhållande vi lever i eller hur vi ser ut.
Mer respekt och kärlek åt folket!
Fina tankar där. Man får sig en tankeställare.
Lätt hänt att man bara slutar bry sig. Det är nog det sämsta.
Att sluta bry sig om omvärlden och det växande utanförskapet.
Kram
Ja att sluta bry sig är den största faran mot vår värld!
Kram