Matar in det

   
    
 Just nu matar jag in massa reflektioner i hjärnan. Matar, matar, matar tills hårddisken i hjärnkontoret inte får rum med ett enda ord till. Jag rustar för hårda tider. Jag förbereder mig. Är det för att jag förväntar mig att jag ska misslyckas? Nej precis tvärtom, jag undanröjer risker för misslyckande. När ingen annan tror på en är det ju för att man själv inte tror. Men jag tror, jag vet att jag kan! Jag rustar mig för att inte vackla med din ord, din tvivlan. Du behöver inte tro på det jag hör, du behöver inte hålla med, du behöver inte prova själv men du behöver visa mig respekten att låta mig tro, att låta mig prova, låta mig jaga min dröm. Du behöver vara en god medmänniska! 

  
Jag har turen att ha fina människor runt mig som visar mig respekten men det var också det som gjorde att jag började fundera på detta inlägget. Hur kommer det sig att vi har blivit så hårda mot varandra i samhället? Hur kommer det sig att vi hellre fäller än friar? Hur kommer det sig att vi hellre dömer än försöker oss på att förstå andras situation? 

Jag tycker att vi alla ska prova på att vara en god medmänniska!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.