Mina guldkorn

Vissa dagar är  svårare än andra, svårare för att jag inte vet hur jag ska handskas med vardagen. Hur får alla ni andra ihop vardagen? Småbarn som ska utvecklas och testa. Små barn som har egna viljor och starka åsikter. En kropp som vill mycket men klarar lite. Jag blir så in i det brännheta förbannad för att jag inte kan längre, för att jag inte orkar längre. Jag känner mig som en gammal tant med brutet lårhalsben som inte kan klara sig själv.
Jag är trött på att gå med konstant träningsvärk utan att ha tränat. Jag är trött på att känna mig som en zombie som inte kan sova. Jag är så trött på det här! Jag vet att jag inte ska tänka på det här sättet utan vara positiv och hålla fokus på allt det bra men just nu surar jag mest över att kroppen värker, tröttheten är förlamande och tänderna kliar (ja då sånt får man med fibro). Låt mig bara sova, sova som en björn som går i idé. Sova som en tonåring som har lanat hela natten. Sova som en liten nyfödd bebis. Åh gud vilken dröm det hade varit att få sova en hel natt och långt in på dagen. 

Som tur är har jag min härliga familj som får mig att skratta och känna mig älskad. När Alfred kommer och slänger sig om halsen på mig och säger du är bäst mamma, då försvinner en liten bit av värken. När Vincent övervinner sin rädsla och vågar prova något nytt, då vaknar energin och jag jublar högt. När Kärleken säger åt mig att sitta ner och låta honom ta det tunga, ja då blir det lite lättare att andas. Vilken tur att jag inte står ensam i denna tröttande värk!