För att verkligen ta in det sista av julkänslan som granen bär med sig så slog jag mig ner framför granen, nästan under den. Jag ville ta ett farväl så det räcker till nästa år. Jag sörjer alltid när granen åker ut.
Det är verkligen julkänsla för mig att ha en julgran. Det handlar inte om att det måste vara den största, finaste, det handlar om att den ska fylla rummet med julkänsla vilket iofs många gånger gör att det blir en stor gran. Jag kan inte tänka mig att fira jul utan julgran, det hade inte blivit mycket julkänsla då inte.
Varje gång jag går förbi granen så känner jag den där tydligen grandoften som väcker minnena till liv. Jag tänker på farmor som hade julgransljus i granen och smyckade den med halmsaker vilket förstås var livsfarligt. Jag tänker på mormor som hade de finaste och mest färgglada fåglarna i sin julgran. Jag tänker på julgranen som vi barn fick klä helt själva och hade på “vår” våning. Jag tänker på min tidigare granar som har varit så sneda och krokiga som bara granar kan vara. Doften av en jul, helt enkelt.
Precis som alla andra år så barrar julgranen något otroligt. I bästa fall (som detta året) minns vi att vattna den men det spelar ingen roll för när vi konkar ut vår gran så är det tomma grenar och ett golv som ser ut som rena rama skogen.
I år kunde jag inte motstå det utan var tvungen att se om barr kan vara lika mjukt som det ser ut. Det kan det och det är det!
Hejdå lilla julgran, tack för glädjen du givit och julkänslan du spridit!
Det blir alltid så tomt när granen åker ut. Tur att ljusstakarna får vara kvar ett tag till. Något behövs för att lysa upp denna sällsamt mörka vinter.
Kram
Ja det blev väldigt tomt men jag flyttade dit ljusbordet så blev det lite bättre iaf.
Kram