Idag hamnade jag på en blogg med inlägg som jag önskar aldrig hade behövt skrivas, Sophies blogg om Tristan. Som mina tårar flödade, vilken grym värld vi lever i.
Ikväll har jag sett lite av Rosa Bandet galan, som mina tårar flödade. Tre små barn som miste sin mamma, en mamma som var född 12 dagar efter mig. Den gick rakt in i hjärtat.
Tårarna flödar och jag försöker lugna känslostormarna som ryter inom mig. Latte och finaste chokladen är en bra hjälp.
Läste lite i bloggen och hjärtat brister och tårarna rullar! Jag har ju inga egna barn men kan inte ens föreställa mig hur jag skulle må om mina finingar, Max o Viggo – mosters gryn, om nåt skulle hända dom! Vill inte tänka på det ens! Jag ser ju fram emot att se dom ta studenten! Sånt här får en verkligen att glömma små gräl och får mig att vilja krama om alla som jag tycker om! Dig till exempel!
Och jag tycker om dig Jenny! <3
Gråter och gråter… Nästan så att jag går och väcker mina barn bara för att få krama dem och tala om för dem att de är de finaste som finns.
Kram