Hittade den här dikten på nätet och jag fastnade fullständigt. Den grep tag i mig. Inte så mycket för ogräsen skull utan för vad jag kan läsa in i texten. Vackert men sorgligt.
“Lika grön som andra här vid vägens kant
men ingen håller av mig det är då visst och sant
jag kallas för ett ogräs visst kan det vara så
jag valde ej kostymen den kom till mig ändå
jag ville vara älskad som blomman vit och skär
där på den gröna ängen där de vackra är
jag vill känna lycka och älskas lika ömt
som blommorna de sköna om det jag alltid drömt
var söker man den gåta som sände mig till er
när ingen ville ha mig när blott besvär ni ser
överallt finns ogräs i gränder och i prång
som aldrig kunde välja de blev blott till en gång…”
Arne Axel Dahlgren
Senaste kommentarer