Imorse, när jag skulle ta upp barnen, kände jag otäck men allt för väl känd doft. Kräk. Någon gång under natten hade Alfred kräkts och inte vaknat. Hur går det ihop? Hur kan man kräkas utan märka det? Det är ju rent livsfarligt att han inte vaknar. Och vad är det första som kommer in i min lilla hjärna, ja alltså efter överlevnadsinstinkten som vrålar spring för livet, jo givetvis usch vilken dålig mamma jag är. Varför gör man så mot sig själv? Jag sover under nätterna och inte rå för att Alfred har blivit sjuk. *bannar mig själv*
Har jag nämnt att jag har två stora fobier? Ormar och magsjuka. *ryser* Tvingar mig hellre att klappa en orm än att komma i kontakt med magsjuka.
Tur barnen har en underbar pappa som direkt gick hem från jobb och tog över.
Nu, mot Malmö och en latte. Starbucks eller EH?
Åhh så söt din lilla kille är :O) Inte ska du banna dig själv, vem gillar kräk liksom :O)
Har du missat min lilla hälsning på fb?
Kram /Katarina tvillingmamma
Klarar inte heller kräk, men inte ska du banna dig själv! Vem vill inte fly när sånt kommer på tal? Stackars lille gullungen. Håller tummarna för att ni andra klarar er.
Har också haft “sovkräkare”. Otäckt. När de var dåliga ville jag ha dem i sängen o vågade inte sova. Ifall att. Tycker inte du ska banna dig själv så hårt. Du kunde inte veta. Kram