Vill bara säga TACK

Igår när jag kom till Malmö började plötsligt hela centralstationen att tjuta öronbedövande. Det brann någonstans på stationen och i högtalarna ombedes vi alla lämna stationen så fort vi kunde.
Jag tänkte på föräldrarna som satt med den lille bebisen inne på EH. Jag tänkte på mannen som gick så dåligt. Jag hann tänka på en hel del personer jag hade passerat på min väg ut. Sen började det tjuta igen fast denna gången var det brandbilarna som tjöt. För er som kan ert Malmö så hade jag hunnit gå från gamla pågatågsstationen, över kanalen och precis klivit på Östergatan när brandbilarna kom. Rackarns snabba dom där brandmännen. Jag vet ju var dom kom ifrån eftersom den centrala brandstationen i Malmö ligger granne med jobb.

Men det som slog mig mest var att dom, brandmännen, rusar in när alla vi andra rusar ut. Det är någons förälder, någons kärlek, någons syskon, någons vän. Alla har dom någon som bryr sig om dom och som dom bryr sig om. Ändå rusar dom rakt in i faran utan att blinka, dom gör sitt jobb som om det satt i ryggraden på dom.
Nu var det nog i.o.f.s. inte något särskilt allvarligt på stationen för jag har inte hört något mer om det men det finns ju andra tillfälle.

Jag minns när röken välde in i min lägenhet genom spjället i min spis. Jag minns min rädsla när jag inser att det här kan vara riktigt allvarligt. Far-beroende som jag är ringde jag far medan jag begav mig ut, ner och runt på baksidan för att kolla in genom grannens (lägenheten under mig) köksfönster. När far hörde att grannens kök var rökfylld la vi på, far kastade sig ner till mig, och jag ringde 112. Sen sa det bara poff så stod både min käre far där och lille Gymark. Lättnaden jag kände när Anders kom var som att sjunka ner i ett varmt bad. Nu visste jag att det skulle bli så bra det kunde, brandkåren var här. Sen att det kom en brandbil nä just det ja T V Å brandbilar till var ju lite kanske småpinsamt eftersom det visade sig att min granne “bara” hade somnat ifrån korven han hade på kok.

Om några dagar slutar lille Gymark på brandkåren i Höör, det är synd och skam. Men jag är glad för Anders, han kommer passa perfekt som lärare och vi kommer få många bra brandmän tack vare honom. Måtte jag bara aldrig behöva ringa efter brandkåren igen. Fast det är klart, Vicces “fröken” Torbjörn jobbar ju fortfarande i Höör.

Hur som helst. Tack, tack alla brandmän för att ni gör ert jobb. Tack, tack alla närstående som lånar ut era älskade till oss.

 

Denna filmen kan jag se hur många gånger som helst och jag gråter alltid lika mycket. Jag vet inte vad det är med mig och brandmän men jag gillar dom. *s*

Ta inte livet för givet, en förändring sker på ett ögonblick! 

4 kommentarer

  1. Du ska absolut inte tänka så att det “bara” var torrkokning. Det kan börjar brinna på riktigt. Bättre det kom två än ingen alls. De gör ett tufft jobb. Ser mycket hemskt. Sen måste jag skryta lite. Min lillebror är en av dem.

    • Då tackar jag dig och din familj!
      Nellans man Peter är med i frivilliga brandkåren i N. Rörum.
      Har vänner som är/har varit brandmän. Jag barndomsvänner vars pappa var brandman.
      En av mammorna i Vicces mammagrupp var gift med en brandman.
      Det är därför som jag har en liten hum om hur dom har det och vad dom gör.

  2. Backdraft är även för mig en film man kan se om och om igen.
    Jag är också tacksam för att vi har brandmän, poliser, ambulansförare etc. Folk som modigt går in där andra flyr ut.

  3. Min lillebror är utbildad brandman, men satsar nu på ambulans! Tror han kommer att passa perfekt som det med! Han tröstade sin uppgivna syster häromdagen!
    Allmänt så är jag också glad och tacksam för att dem finns! Har varit med om en del jag med med brandmän inblandat.. Inget allvarligt dock! BRA SKRIVET! Och visst är det en förlust att Gymark slutar i Höör, det kan jag bara hålla med om, det lilla jag råkat på honom!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.