Jag hade tänkt blogga om hur fint det blev med den rosa väggen. Jag hade tänkt blogga om hur bra min vårplantering blev. Det gör jag inte, inte nu iaf. Jag önskar att jag bara hade haft fina och kärleksfulla mysstunder med mina barn men det har jag inte. Vi bråkar, jag tjatar, barnen hotar att flytta till sina vargar, jag höjer rösten, barnen säger att jag är dum, jag ställer krav, barnen trotsar, jag tar leksaker för dem, barnen gråter, jag gråter och när allt börjar lugna sig då kommer den panikångestattacken. Den griper tag om lungorna och håller ett stadigt grepp så att lungorna inte kan vidgas, hjärtat håller på att explodera av känslor och hjärnan har hack i skivan och spelar bara samma ton om och om igen det är ditt fel, det är du som är fel, det är du som är en dålig förälder. Det blir för mycket och att blir grått, tårarna rinner och jag får kämpa för att fokusera på varje andetag precis som yogan lärt mig.
Det handlar inte om att jag inte älskar mina barn, det handlar inte om att jag är en bra/dålig förälder, det handlar om att barnen måste lära sig ansvar och gränser. Det handlar om att jag måste lära mig leva med min sjukdom, panikångest kommer jag alltid ha det är bara en fråga om att lära mig att styra undan innan jag är mitt i det.
Det finns inga som jag älskar så mycket som mina barn och jag tänker göra allt för att de ska veta hur man skapar sig ett bra liv med bra värderingar. Nu ska jag gå ut och gå en lång runda och låta luften rensa min hjärna från alla dumma och nedvärderande tankar som ångesten kommer med. Sen, sen ska jag blogga om en färg som är så fin att jag måste le när jag ser den.
Åh, kramen till dig. Vet hur det känns när man tvivlar på sig själv som förälder. Men du och din man är de bästa föräldrarna till era barn.
Kram Victoria
Kram från mig också! Men så där jobbigt tror jag vi alla har det i perioder. Jag vet inte, men jag tror att det är en tröst. Att känna att man inte är ensam. Det blir liksom för mycket ibland och till slut känns det som om man inte får luft och håller på att kvävas och allt man önskar är bara tysthet. Lugn och ro. Kram och hoppas det lugnar ner sig lite snart…
Vet du vad, man är inte mer än människa. Vi bråkar också, jag och barnen, och jag får höra att jag är världens “sämstaste och dummaste mamma” men i nästa stund så är jag den “bästaste och snällaste mamman i hela världen”. Så på det stora hela tror jag att jag gör ett rätt bra jobb, utan att vara fullkomlig, och att mina troll har det rätt bra.
För egen del är det i perioder när jag är väldigt stressad pga jobb som de där bråken är jobbiga. Samma bråk när jag inte är stressad och därmed också lätt börjar gråta är rätt enkla att ta och går snabbt över.