Jag står på perrongen och plötsligt dyker hon upp, gnällkärringen. Hon som får spända läppar som formar ett sträck när folk släpar på fötterna, hon som mumlar håll för munnen när folk bara hostar rakt ut, hon som vill snäsa till folk som går på tåget innan alla har hunnit av, hon som vill dra upp byxorna på alla grabbar som tvunget ska ha brallorna nedanför rumpan, hon som vill trycka ihop käkarna på den som högljutt tuggar tuggummi, hon som vill hytta med fingret mot de som trängs, hon som tycker att livet hade varit bra mycket trevligare om alla andra bara höll sig borta när hon ska göra något. Jag träffar inte henne så ofta längre för hon har gått i pension, jag brukar säga åt henne att gnällkärringar ska stanna hemma i sin lilla vrå och att gnällkärringar är inte omtyckta av någon. Ibland lyssnar hon och går hem men ibland fortsätter hon gnälla. Jag gillar inte gnällkärringen, jag tycker hon kan gå och dö, hennes tid är förbi. Jag försöker ignorera henne och till slut försvinner hon, hon gnällkärringen som bor inom mig.
Jag känner igen det där! Man stör sig på allt och alla. Tyvärr drabbar det ju bara en själv. För jag brukar sällan säga något. Kram
Hey, det måste vara samma gnällkärring som kommer till mig ibland också, sen så får jag gå och be om ursäkt å hennes vägnar sen, suck vilken människa 😉 .
Kram Victoria