Jag önskar att jag var påväg ut på okänd mark, på nya äventyr påväg mot något som fick fjärilarna att dansa i magen och leendet att sprida sig. Fast jag går på samma väg som jag gjort de senaste 13 åren, inte mycket som har varit helt omvälvande mer än omvälvande tryggt. Det är absolut inget fel på trygghet, tvärt för det är från tryggheten som modet att kasta sig ut i det okända föds. Jag har snart laddat klart med mod så nu ska jag bara hitta min okända mark. Den kommer det känner jag på mig men jag är inte framme vid den än, jag vet att den finns där och jag ska finna den!
Ska jag kanske plugga? Vad vill jag bli när jag blir stor? När blir jag stor?
Spännande. Men visst är det svårt att hitta den där okända marken. Jag har nog lite för många okända marker så jag har svårt att välja någon att sikta in mig på.
Åh, jag vill också ha fjärilar i magen och kasta mig ut i okänd mark, men jag är inte heller riktigt där ännu.
Kram Victoria