Att tala om sig själv i 3 timmar är inget problem för mig. Inte ens när det är om sånt som man kanske inte delar med sig om till kreti & pleti. Fast jag är ju rätt öppen av mig och tycker att det är helt okej att prata om att jag varit utbränd, att jag har panikångestattacker och äter medicin mot depression. Det är för en del väldigt privat att berätta om sin psykiska hälsa men för mig är det inte konstigare än att man t.ex lider av ryggskott eller ett brutet ben. En psykisk ohälsa är inget man väljer mer än man väljer att få diskbråck. Det är inte skamligt att ha en psykisk ohälsa. Jag skäms mer för mitt BMI än det faktum att jag äter Citalopram. Jag är inte knäpp, jag är inget psyko. Jag har bara ont i själen istället för i kroppen. Eller ja nu har jag ju fysiskt ont också vilket inte alls är konstigt för går man tillräckligt länge med värk, oavsett om det är psykiskt eller fysiskt värk, så får man värk i hela människan.
Att gå på smärtrehab kommer ge mig verktygen att handskas med värken, möjligheten att dela erfarenhet med andra och bli ödmjuk inför det faktum att jag är en människa av kött och blod som känner känslor och inte en robot gjord av hård metall som är kall.
Jag skäms inte för att jag är sjuk!
Tack för detta inlägg, jag måste verkligen jobba på att få bort skamkänslan av att vara i en depression.
Kram Victoria
Så skönt att du läste detta inlägget för jag hoppades att du skulle läsa och känna stödet från mig, jag som också är i en depression.
Kram på dig!
<3
Nä såklart skall du inte skämmas! Men det är lätt att göra det oavsett sjukdom, man blir ju ofta bemött på ett sätt som gör att man känner så. Själv har jag fibromyalgi samt problem/ ont i mage/tarm då jag bara har trettio procent av magsäcken kvar. Detta pga att det värkte hål på magsäcken antagligen pga värkmedicin…. De fick ta bort allt som var skadat så nu är det mest näringsdrycker som gäller. Hoppas verkligen särtrehab hjälper dig, i mitt fall gav de inga nya kunskaper eller förhållningssätt till värken. Jag står ff upp mest pga all värkmedicin. Lycka till och kram!
Usch så hemskt. Jag hoppas att jag ska kunna hitta alternativa vägar för smärtlindring, jag vill inte proppa i mig massa mediciner.
Kram
Du är bara så himla bra, Emma <3!
<3
Vaddå inte knäpp? Jag vet inte om jag håller med där… Hur skulle vi då kunna vara vänner om du inte var i alla fall lite knäpp! 😉
Men i övrigt bra – man ska inte skämmas för hur ens kropp reagerar på saker o ting! 🙂 Puss
Jo det är ju sant, lite knäpp är jag allt. haha
Puss i örat
Klart du inte ska skämmas! Hoppas rehab hjälper mot det onda.
Kram!
Nä det är väl klart att man inte ska men det är väldigt lätt att göra det.
Jag hoppas också att jag ska få hjälp.
Kram
Hade jag inte börjat få hjälp med min själ hade jag aldrig varit där jag är idag. Då hade jag legat kvar under täcket. “Du är tokig på ett bra sätt” sa en psykolog till mig 😉 Jo det hjälper nog att vara lite tokig när det ont och är felbalanserat i både kropp och knopp.
Hoppas du får alla de verktyg du behöver!
Löv u! ❤
Bra skrivet! Fler borde prata öppet om det. När man kan släppa skuldkänslorna är en befrielse.
Äter själv citalopram och gått hos en terapeut och tagit mig igenom en jobbig tid. Men det betyder inte att jag inte trillar ibland för det gör jag. Tack och lov för verktygen jag fick och erfarenheten.
Ta hand om dig <3
Kram Maria
Tack så mkt!
Klart att man trillar dit ibland även om man har alla verktygen, verktygen gör det bara lite enklare att komma tillbaka upp igen.
Ta hand om dig du med!
Kram