Att springa ner för trappan

Imorse hände något som jag faktiskt inte minns när det hände senast, jag sprang ner för trappan! Alltså jag sprang ner för trappan direkt på morgonen, bara rakt upp från sängen och ner för trappan. Över ett år nu så har jag fått gå i sidleds ner för trappan för att mina fötter inte har fungerat och nu kunde jag alltså s p r i n g a ner för trappan! Underbart!
Jag är uppvuxen med att springa ner för trappan, oavsett vilket trappa så sprang alltid mor ner för den och mormor också om jag minns rätt. Barn gör som föräldrar gör och inte som föräldrar säger så därför började jag också spring ner för tappor men sen kom knakandet från mina fotleder så fort jag gick i trappor och sen kom fibromyalgi och då var det lönlöst att ens försöka att springa ner för trappan. Men nu idag på min första vardag i min nya vardag kunde jag alltså springa ner för trappan igen. En petitess för er men för mig känns det lika stort som månlandningen (ja om jag hade levt när månlandning skedde). Det ger mig tro på att jag är på rätt väg, leva ett liv som ger välmående och inte så som samhället anser att en vardag ska se ut.

Dagen har sedan länge varit planerad så idag behöver inte fokustimman vara så fokuserad som vanligt men den här stunden på morgonen är skön. Sid ligger bredvid mig på stolen och har rullat ihop sig som en liten korv, radion tuggar på och jag försvinner ner i boken. 

Jag mår bra!