Idag tog jag mig tiden att gå in i St Petri Kyrka i Malmö. Jag har i så många år velat gå in och se denna storslagna kyrka även från insidan men jag har aldrig blivit färdig till att gå in där. I dag behövde jag lugnet i kyrkan, idag behövde jag få tända ett ljus för min kollega som förlorade kampen mot cancern nu i veckan. I lugnet i kyrkan insåg jag att han verkligen är borta. Denna glada spillevink med skogshuggar-outfit och en pekfingervals av betong, det är tomt att veta att han är borta.
Det är något med doften i kyrkor som gör mig lugn, som får mig att inte vara så yvig. Det är något med ljuset i kyrkor som får mig att titta på detaljer och se det otroliga handarbetet. Det är något med kyrkor som gör mig stilla.
Jag satte mig ner en stund på bänken vid bönskåpet, jag satt där och tänkte på hur många människor i år före mig har suttit på samma ställe och haft böner för att lätta sina hjärtan. Jag tog upp ett papper, lånade en penna, skrev min bön och fäste den i bönskåpet. Nu hänger den där tillsammans med andras böner, skrivna på olika språk med olika handstilar. Det är vackert!
Jag drog stilla handen över möblerna i kyrkan och kände historien slå över mig, nunnornas stillhet och prästernas överhet. Jag blev ledsen när jag såg allt guld och överflöd i altartavlan för det måste känts som ett hån för de fattiga, Jesus var ju de fattigas talare inte hade han velat att man la pengarna på en altartavla istället för mat och husrum åt de fattiga. När mina steg mot stengolvet ekade i kyrkan tänkte jag på alla tårar som fällts i kyrkan, all förtvivlan som kyrkan rymmer och hur fint det är att kunna lämna sorgen där.
I krämrekapellet stod jag länge och tittade upp mot taket, tänk vilket handarbete! Någon har lagt sitt liv i den takmålningen. Hela kyrkan har varit fylld av sådan vacker takmålning men någon gång genom historien ansåg man att arbetet inte längre var något värt utan man lät taket målas om i vitt. Ett livsarbete gick till spillo. 
När jag gick ut från kyrkan brann ljuset för Anders mellan ljuset för farmor och ljuset för Mari-Louise. Nu är Anders välkomnad upp till livet efter det jordiska, vad än då må vara.
Det är en frid som sprider sig i hela kroppen när man går innanför kyrkdörrarna. <3 Jag har tre minuters promenad från jobbet till närmsta kyrka och det händer att jag går dit när det susar för mkt i skallen. När jag behöver samla mig. Där är tyst, där är lugn, där kan jag samla ihop mig igen.
Jag har en förkärlek till våra medeltida kyrkor och kan drömma mig bort i målningarnas detaljer…länge.
Jag gillar böneskåpet! Vilken bra grej alltså!
Vid våra sinnesromässor har vi två korgar – en bönekorg som läses upp så alla får möjlighet att lägga sin tanke kring böneämnet och en korg som bara änglarna ser.
Finns ingen stress i kyrkorna.
Jag delar din förkärlek!
Böneskåpet är en vacker idé, tycker fler kyrkor borde införa det. Att kunna gå in och sitta en stund med en bön eller tanke för att sedan lämna över den till universum är så viktigt.
Fint med bönekorgen.