Så ja då var explosionerna över för denna gången. Nu har lugnet (om nu jag kan kallas en lugn person?) lagt sig i det Nihlénska hemmet.
Jag behöver nog sådana hemska dagar som idag för det är då min jävlaranamma kommer fram och det är då jag fattar beslut om att jag ska må bättre, sträva högre, kräva mer, se mig själv som lika viktig som resten av familjen.
Men det hjälper väldigt mycket att prata med väninnor som också har problem med det här med att leva i flersamhet, barn och man eller som vi brukar kalla det ensamstående med man. *s* Jag vet att man skapar sitt egna liv och att man väljer att leva det själv men ibland så kan jag bli så ledsen när jag läser och hör om andras liv med förstående man och guldkorn till barn. Det är inte det att sambon inte förstår eller visar det utan det är mer det hur andras män visar det. (Käre sambon hade nog aldrig ens kommit på idén att fixa barnvakt så vi kunde gå på en konsert med något band som jag gillar. Det är liksom inte hans grej att tänka så. Käre sambon tänker inte på att handla blommor till mig bara för att han ville om det inte är så att han följer med mig in i en blomsteraffär för då kan han köpa många blommor till mig.)
Och då kan det hjälpa väldigt mycket att få höra från andra att det är inte alltid så där glittrande och rosa skimrande hela tiden. Att få höra att andra också tjafsar om tvätt, disk, städning, barnen osv.
Men det största problemet just nu är nog att jag saknar Emma, jag saknar att umgås med mig själv. Jag avskyr att behöva förklara att jag älskar mina barn samtidigt som jag saknar mitt jobb. Mitt jobb har ingenting med min kärlek till barnen att göra däremot så har det väldigt mycket med mig att göra. Jag mår bra när jag får arbeta. Mår jag bra mår barnen bra, det handlar om balans. Balans är nog det som fattas mest hos oss just nu.
Jag vet att jag just nu ser mitt arbete som en liten lösning på allt tjafs här hemma men jag vet att det kommer helt nytt tjafs, vardagstjafset, när jag väl börjar jobba igen. Men då kommer jag att ha ett värde i arbetsEmma. Jag kan se lättheten, ljuvligheten, kärleken och skratten med att ha trotsande barn. Nu har barnen blivit lite som ett arbete som jag gillar men med lite för många tråkiga arbetsuppgifter. Att få sitta ner med pojkarna efter en arbetsdag och få höra hur dom har haft det på förskolan, bara få höra hur deras dag har varit, ska bli en härlig upplevelse. Nu är det mest så att jag längtar efter att dom ska vara lite tysta någon gång så jag kan få höra något annat än mamma, mamma, MAMMA.
Så ja nu har jag svamlat tillräckligt och nog inte fått ut ett enda av det jag egentligen ville säga eller att ni har förstått något men det behövde komma ut.
Finns nog inga perfekta män.. Eller sambos. Min är total tids optimist som gärna säger : det gör vi sen. Vilket ofta får mig att bli galen!
Men jag förstår vad du menar – tror jag .
Och dina Chinos blir säkert perfekta!
🙂
Du, vet du vad? Dom sitter faktiskt jättebra! 🙂
Kram
Tror nog jag förstår dig väldigt väl! Just det där “ensamstående med man” vet jag exakt vad det är!
Tror jag ska svara det nästa gång jag får frågan om jag är gift: nä, jag är ensamstående med man! *asg*
Blir lite sugen på att komma och kidnappa pågarna (dom två yngsta alltså) i helgen, men det blir lite dyrt att köra fram och tillbaka. Men kommer kanske upp och hälsar på en dag….
På lördag är jag rallyänka igen så då tar jag gärna lite besök. 🙂
Vi hade en liknande diskussion på jobbet häromdagen!
Det är en del forskare som får barn “mitt i karriären” och väljer att bara vara hemma ett par månader, sen får pappan vara hemma. Någon uttalade sig då om att det mest var mannen som ville ha barnet då.
Tror inte alls det behöver vara så!! När vi fick Emil var jag väldigt engagerad i jobbet och trivdes som bäst när jag fick rycka in ibland eller vara med på mitt gamla jobb. Började jobba när han var knappt åtta månader på deltid. Sen blev allt helt annorlunda med Albin eftersom saker hände då som gjorde att jag inte mådde helt bra. Men skulle vi få en till så skulle jag definitivt hitta nån form av arbete på deltid ganska snart.
Nu svamlar jag iväg…
Ville bara förtydliga att man BÅDE kan älska sina barn och må bra av att få jobba! vara sig själv, vara ren, tänka färdigt, komma vidare!
En dag i veckan stannar jag länge på jobbet och tränar direkt efter. Kommer hem när barnen har lagt sig. Sen är jag iofs ledig med dem dagen efter. Det är härligt!!! Jag får en kväll för mig och sen en heldag med barnen! Med tiden har jag lärt mig att dessutom koppla av den dagen!
Hoppas du hittar dig själv igen!!
Låter härligt! Något åt det hållet ska nog jag också införa. En träningsdag/kväll eller kanske jobba längre en dag för att komma hem tidigare en annan dag. Det ska bli intressant att se hur vi ska lösa arbetstiderna för att det ska bli så bra som möjligt för oss alla.
Visst är det idiotiskt att man ska behöva förklara att man kan älska sina barn men ändå må bra av sitt jobb?! Jag blir så irriterad på att man ska behöva förklara bara för att man är kvinna. Det är ju sällan som någon tittar snett på pappan för att han går till jobbet…
Jag vet att jag kommer hitta mig själv igen, jag tänker inte acceptera något annat. 😉
Kram
Men är det någon som insinuerar att du måste välja? Barn eller jobb? Det är ju galet. Tro sig fan att du vill jobba efter ett tag, annars blir man ju koko. Att man har en egen identitet har ju ingenting med kärleken till ens barn att göra.
Trams säger jag. Ta inte åt dig. Aldrig någonsin ska du behöva ursäkta att du behöver “vuxentid”.
Jag hoppas att du kommer slippa alla sådana kommentarer Emma men tyvärr har jag märkt att samhället är fullt med fördomar om hur en mamma ska vara och känna. *skakar på huvudet*
När jag började prata om att gå tillbaka till jobbet så fick jag många kommentarer typ “men du ska ta till vara på tiden när barnen är små”, “dom behöver faktiskt sin mamma” och min personliga hatkommentar “tror du att det är så bra för dina barn att börja på förskola så tidigt?”. Jag kommer arbeta 1 vecka/månad och då kommer deras pappa vara hemma med dom. Det är BRA för dom att se att pappa också kan. Dessutom så börjar ju Vincent på förskola på måndag oavsett om jag jobbar eller föräldrararbetar för det är den allmänna förskolan som barnen ges av kommunen.
En sak som jag har märkt och som jag tycker är väldigt konstigt är att ofta är det kvinnor som är elakast i sina kommentarer. Varför är kvinnor så elaka vid varandra?
Jag blir helt koko utan mitt arbete och jag ser med glädje fram emot att börja jobba även om det finns en liten rädsla över att småbarnslivet tar slut innan jag har reagerat. 😉
Men vem får du såna kommentarer av? Folk du känner?! Då är det nog dags att byta umgänge. Bloggläsare? I så fall får du ignorera det så gott det går.
Oftast är det när jag har suttit i “mammagrupper” och pratat. Typ när jag har diskuterat det på Svenska Kyrkans öppna förskola. Det är inte alltid som det är direkt mot mig utan det kan vara en allmän diskussion, det kan vara små fina gliringar från släktingar – oftast lite äldre släktingar. Och ibland när jag är så dum så jag går in på vissa gravid och mamma forum. Jag vet att jag inte ska ta åt mig men jag blir så provocerad så jag blir arg och värsta rödstrumpan. *s*
Hade jag haft en nära vän som hade sagt så åt mig så hade jag inte haft den som just en nära vän längre. Min åsikt är att om mamma mår bra, då mår barnen bra dvs man ska inte glömma bort sig själv. Att ta sådan stolthet att uppoffra hela sig själv för ens barns skull tror jag inte är bra. Vad gör man den dagen när barnen är stora då? Då har man ju inget liv och mest troligen ett arbete som man vantrivs med eftersom man inte har satsat något där. Och vad blir man då? Jo bitter och det ska jag aldrig bli!
Galet. Sånt där trans hoppas jag att du försöker skaka av dig. Folk ska tycka så jävla mycket.
Ja det tar onödig energi från mig och får mig att bli irriterad. Sådant gillas inte!
Folk har åsikter om allt och så fort du blir mamma så är det som att du är en allmän hackekyckling. Har folk inget bättre för sig än att gnälla på andra?
Nä positivitet vad det jag skulle snöa in på! Så då gör jag det! Så här dags om en vecka är jag helt slut men lycklig för då har jag jobbat en hel dag! 🙂
Vi har en sån här!
En som var hemma med barn i 13 år. Då var barnen 13 och 11.
Hon är mest gnällig hela dagarna och ifrågasätter vad jag gör här.
Fritiden ägnar hon att curla barn som borde vara gamla nog att flytta hemifrån eller gå med katten i koppel i skogen.
Jobbdagarna? Ja, dem snackar hon bort!
Nu ska jag ta en sväng o shoppa lite utan man o barn innan jag ska träna pilates. För det mår JAG bra av! Och barnen mår bra av en glad mamma som inte har ont!
Ja shoppa är skoj! Det har jag gjort i kväll. 🙂
Just sådana personer har vi en del på jobb också av. Jag brukar kalla dom bitterf*r, inte till dom givetvis men tyvärr många gånger om dom. Illa av mig egentligen för egentligen borde jag tycka synd om dom för dom har ju missat sitt egna liv.
Shoppa väl! 😉