Att leva småbarnstid kändes oändligt. Att leva småbarnsliv var som att vara i konstant beredskap.
Blöjor ska bytas, mat ska matas, sovtider ska passas och var det inte så att det låter lite rossligt i andningen? Alltid beredd på en attack när man lever småbarnsliv.
Nu lever jag inte småbarnsliv längre, jag är gammalemoster till två guldklimpar. Jag har förmånen att få vara barnvakt ibland. Då är det inte alls jobbigt med blöjbyte, matning, sovtider och jag är ganska avslappnad om det skulle hända något. Jag har ju tagit mig igenom småbarnsliv med en Alfred.
Att leva småbarnsliv och hundliv samtidigt är hmm intressant. Jag tror det är meningen att man ska ha bra mycket bättre pli på sina hundar då än vad vi har. Det stjäls leksaker och pysslar mest hela tiden, fast de kanske de inte hade gjort om de var med när vi levde småbarnsliv.
Jag kan inte få barn längre, jag har varit i klimakteriet i tre år nu. Ibland har det varit tufft att inse att jag aldrig kommer leva småbarnsliv igen, inte för att jag längtar efter en bebis utan för att beslutet inte var mitt. Men jag har varit i småbarnslivet, jag vet hur det är att leva småbarnsliv. Jag har två små stora grabbar som är individer som växer och förändras mest hela tiden. Jag må inte leva småbarnsliv längre men jag lever definitivt barnliv. Jag känner inte sorg över att småbarnslivet är förbi, jag känner glädje över mina barns utveckling. Och när det känns jobbigt att de har blivit stora så kan jag alltid låna in en nyfiken Lias. Lias övar på att krypa, han övar på att dra i allt han kommer åt och han övar på at bli sur när han inte får som han vill. Småbarnslivet är rätt skönt att komma ur, faktiskt.
Att leva småbarnsliv är inte mitt liv att leva längre.
Senaste kommentarer