När jag får ett infall

När jag får ett infall så kan det hända att kvällsmaten intas på en stubbe.

Det var en sådan vacker höstdag och jag njöt av naturen både på väg till jobbet och på vägen hem. Idag var det ingen aktivitet, det var bara en helt vanlig vardag utan något inbokat. Så jag fick ett infall. När jag får ett infall så blir det hastigt fixat. Kvällsmaten köptes på Ica, barnen slängde in skolväskorna i hallen och hundarna hoppade in i sina bura. Vi for mot skogen!

Jag hittade en liten väg att köra in på. Det var ljuvligt tyst i skogen, inget samhällsbrus som stör. Det är som att lugnet och tystnaden omfamnar mig när jag kommer ut i skogen. Plötsligt slår alla dofter mot en och efter en stund hör man alla ljuden så tydligt. Skogen som är tyst när man kommer får plötsligt liv och rörelse när pulsen har gått ner och suset i öronen stillar sig. Det är ren och skär medicin. När jag får ett infall att fara till skogen så tror jag det är ett infall som kommer från långt inom mig, en bön om stillhet.

Jag tror att hundarna känner samma lugn i skogen som vi gör för trots alla dofter och alla spår att följa så blir Sid lugn i skogen. Kanske är det bara för att han får följa med eller så är det för att han känner att vi mår väl. Fast jag tror att det är att alla mår väl i skogen, precis som vid havet. Naturen har en enorm kraft och påverkar oss, vi borde värna om den kraften istället för att skövla skogen.

Jag är tacksam för att jag fick ett infall idag. När jag får ett infall nästa gång så vet jag exakt var jag ska, dit där skogen möter vattnet.