Det finns en man på mitt jobb, vi kallar honom för AStrid. Sen den dagen jag lärde känna honom har han fått mig att le, flera gånger varje dag. Vi älskar att kivas med honom, vi älskar att skämma bort honom och vi älskar när han sitter inne hos oss i vårt storrum.
Igår när jag var på jobb så såg jag i ena ögonvrån hur det kommer ngt långt och blont längst bort i storrummet. När jag vänder mig så möts jag av denna härliga AStrid med ett stort leende på läpparna och de glittrande ögonen. Sånt gör gott i själen.
När vi lite senare skulle gå hem så passerade vi AStrids kontor och eftersom Vicce var, som Vicce alltid är när ytterkläderna ska på, slängde jag ur mig ett “AStrid, du som har erfarenhet, kan inte du ta på min son ytterkläderna”. Och hur reagerar då kära AStrid, han satt i möte med en kollega? Han kastar sig ur stolen med det härliga leendet och säger “Självklart, gärna! Släng hit brallorna!” Sen händer något underbart som har gjort att jag har lett sen dess. Denna långa härliga revisor busar runt i korridorerna med min son, han ligger på golvet (!!) och busar, han leker flygplan med min son och plötsligt så är Vicce fullt påklädd och skrattar så det gurrglar i magen på honom. Den “fabon” pratar Vicce om.
Alla borde ha en AStrid i sitt liv, för med en AStrid blir dagarna lite lättare.
Åhhh, nu kom jag ju till att sakna “min” Treo…han var likadan. Det kvittade hur arg, sur, ledsen osv man var för han fick alltid en att skratta och bli på bra humör. Undrar vad han gör/håller hus idag….