Jag gjorde pressgurka igår och fick akut längtan efter mormors mat. Pressgurka är en av de sakerna som jag minns riktigt väl. När jag äter pressgurka så känner jag doften av mormors kök, ser hennes storblommiga blå tapet och ser hennes underbara småskålar och fat. Mormor hade många fina färgade glasskålar och en hel del bruksföremål från Kockums. Den lilla mörkgröna glasskålen som hon gjorde redning till såsen i är den jag minns mest.
Med doften av socker och ättikssprit kom ännu fler minnen och med minnena kommer längtan. Längtan till ett rött Smålandshus med vita knutar och en veranda med snickarglädje. Ett hus på landet, omgivet av stengärde och gärdsgård. På landet där man kan öppna ytterdörren på morgonen och dricka morgonkaffet på trappan medan man lyssnar på trädens susande och fåglarnas sång. Jag längtar till de småländska skogarna, stora stenar med mossa och granar så långt ögat kan nå.
Gummistövlar på fötterna, stickad tröja som håller mig varm, halsduk som är virad flera varv runt min hals och flera timmars strövande i en småländsk skog där stenar blir till troll och mossan är en säng.
Ja jag har pressgurka i kylen och Smålandslängtan i själen.
Senaste kommentarer