Varje jul åker jag och min familj upp till Småland för att hälsa på min mormor. Ibland blir det fler gånger om året men just till jul känner jag att jag bara måste till mormor. Det är så mycket med julen som hör ihop med mormor. Lilla fina mormor.
Mormor är inte sig själv längre. Mormor som var den som öppnade dörren på vid gavel när vi kom. Mormor som stoppade så mycket mat och fika i oss att vi hade mat ända upp i öronen när vi åkte hem igen. Mormor som gjorde en liiiiten godispåse till oss som vi fick på vägen hem men inte förrän efter kringelikrokvägen. Mormor som stod och vinkade på trappen så länge hon kunde se bilen. Lilla fina mormor.
Nu ligger hon mest i sin säng och ber. Hon ber till Gud om att hinna till toaletten i tid. Hon ber till Gud för att inte trilla. Hon ber till Gud om att han ska hålla en hand över oss i familjen. Och jag tror att hon ber till Gud för att få träffa sin älskade Ruben igen. Lilla fina mormor.
Det är jobbigt att bli vuxen! Jag ser de jag älskar bli äldre och vi går alla samma väg. Trots att jag bara har lilla fina mormor kvar av mina mor- och far-föräldrar kvar så hoppas jag på att mormor får återförenas med morfar den dagen hon inte vill och orkar mer. Lilla fina mormor.
En gång i tiden hade mormor hår ända ner till korsryggen men alltid uppsatt i en knut i nacken. Lika vitt har dock hennes hår alltid varit under mina år.
Så här spenderar mormor sina dagar.
Tänka att saker kan ge så mycket känsla av barndom, god mat, skrattande vuxna och rakt igenom glada tider.
Pojkarna ritade teckningar till mormor Ella. En fick första parkett och sitter nu på mormor Ellas kylskåp.
Ser ni tavlan med det röda huset? Där har jag spenderat mina barndoms somrar, det var där min avsky för utedass väcktes till liv och min förmåga att inte besöka en toalett på en hel dag. *s*
Pojkarnas morfar får mig att tänka på min farmor. Spikraka ben när man sitter på golvet.
Pojkarnas mormor var nästan lika duktig på att trycka i oss mat som min mormor var förr.
Vincent var inte alls särskilt blyg även om han fick för sig att gömma sig lite.
Min fine morfar! Vad jag saknar dig!
<3
Vad fint du skriver! Mina morföräldrar är nog inte riktigt lika gamla (morfar fyller 80 till våren), men man vet ju inte hur lång tid till man har med dem. Just därför gör den missade julen extra ont i mig!
Mormor blev 85 dagen innan Affe föddes. Man vet aldrig när dagen kommer då de inte finns längre och det är väl kanske lika väl det. Förstår att det gör ont att du missar den småländska julen. *kramar om*
Mormor orkar inte med så mycket besök så någon gång om året räcker liksom på något sätt. Vi åker ju inte upp bara för en fika utan vi vill ju gärna vara där lite längre då. Mormor var så trött att hon gick och lade sig vid fyra tiden när vi var där.
Min fina lila mormor
Åh <3
<3