Har ni någon gång känt att ni är så nära vägskälet där livet kan förändras helt att ni kan se vägskälet framför er? Jag känner lite så nu. Jag har en del saker framför mig som skulle kunna förändra mitt liv totalt eller njä inte totalt men mycket. Som den grubblare jag är så grubblar jag snudd på varje vaken stund. Jag har gjort för- och nackdels-lista, jag har fliped a coin, jag har rannsakat mitt inre och jag vet väl egentligen var jag står men ändå så grubblar jag. Tryggheten är ju farlig för det är bekvämt att vara trygg. Friskt vågat, hälften vunnet heter det ju. Hur gör man då få att våga friskt?
Jag skulle vilja ha både hängsle och livrem för att våga riskera min trygghet. Eller min och min det blir ju så mycket större nu när man har två små älskade att bry sig om.
Äsch framåt går det ju alltid frågan är ju bara vilket håll framåt är. Ja så önskar jag att jag kunde vara. Lite mer som Kärleken och Svågern som rycker på axlarna och säger det löser sig, det löser sig alltid frågan är bara hur. Kloka som ugglor är de där två. haha
Vad som än händer, vad som än sker så kommer solen lysa imorgon också.
Det löser sig. På ett eller annat sätt. Det är jag helt säker på.
Hahaha du é ju lika go’ som Kärleken & Svågern.
Jag är också en grubblare gift med en sån som tycker allt löser sig. Står också vid det där vägskälet och vet varken ut eller in. Är en riktig trygghetsknarkare och vill inte råka välja fel väg.
Ja du, hur gör man för att våga? Det kommer till en punkt när man bara måste kliva igenom den där dörren. När man egentligen inte alls har hängslen och livrem, men man bara vet att man måste göra det. För att man annars kommer att sitta där en dag och undra vad som hade kunnat bli om man bara vågat… Jag brukar säga att man måste kliva igenom öppna dörrar när det är drömmen som kallar. För att man är skydig sig själv, livet och inte minst sin familj det. Så bara gört!
♥