Det gnager

Det finns ett ordspråk som jag har hört hela mitt liv. Det är ett ordspråk som jag inte gillar men jag börjar fundera på om det är sant.

Vänmedalla

 

Vad säger ni? Är det så?

Anledningen till att jag har börjat fundera på om det verkligen är så är att jag inte vet om jag verkligen är vän med någon längre.

Jag har många många fina vänner, vänner som jag tycker oändligt mycket om.
Men jag öppnar mig inte för dem.
Någonstans på vägen har jag tappat förmåga att prata med mina vänner.
Kan det vara för att jag har begåvats med så många fina människor?
Det är inte det att jag inte litar på mina vänner utan bara som att mina ord har tagit slut.
Är det mitt jobb som har gjort det? Är det för att jag hör min röst varenda dag hela tiden som jag inte vill prata längre?

Förr kunde jag sitta i timmar och bara prata i telefon, analysera tillvaron med vänner.
Nu tycker jag det är skönt när jag kan sitta i tysthet tillsammans med någon annan.
Är mina ord slut?
Har jag blivit en tråkig gammal kärring?
Har jag blivit så självkritisk att jag inte tycker mina ord är av vikt?

Jag saknar mig själv!

4 kommentarer

  1. Att dela en tysthet med en vän betyder ofta att man är närmre vänner än om man pratar hela tiden. Åtminstone är det den erfarenheten jag har. Kramar

  2. Ord har inget med vänskap att göra. Jag tror man kan ha många vänner och ändå ha nära vänner. Tror därför inte att ordspråket stämmer.
    Men att orden tagit slut betyder inte att du inte har vänner. Vänskap är att du vet att de finns där när orden en dag återvänder.

  3. Jag tror till stor del att det är vårt jobb som är en del av förklaringen. När man kommer därifrån vissa dagar så orkar man knappt prata mer, man är slutpratad. Allt det där enkla struntpratet orkar man inte med. Och sedan pratar ju du om allt viktigt med din partner, precis som det ska vara! I olika skeden av livet behöver man olika saker. Som singeltjej är nog behovet av att sitta ner och tala med vänninorna större än där du befinner dig nu. Man har olika prat-behov. Oftast kan man mötas och det hoppas jag att vi gör! Jag kan bara säga att om du vill prata, så vet du alltid var du hittar mig och mina öron! <3 Kram

  4. Men kan det inte lite grand också hänga i hop med var man befinner sig i livet? Jag har många vänner som jag räknar som riktigt nära, men hur ofta hinner jag egentligen ens säga hej till dem, än mindre ägna tid åt några längre och mer ingående diskussioner. Jag saknar också tiden då detta tillhörde vardagen så till den milda grad att jag inte ens noterade det egentligen. Nu snurrar samtliga mina vänners, och mina, tankar till allra största delen om att få ihop livspusslet och det är också det vi mest pratar om, när vi hinner prata. Och efter att ha pratat hela dagar på jobbet och sett till att alla fått mat och kommit isäng på kvällarna, ja då har jag faktiskt heller ingen större lust att prata så himla mycket mer. Då räcker samtalen med maken här hemma mer än gott och väl. Trist? Ja lite kanske, men jag tror att det andra kommer att komma tillbaka igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.