Det kommer alltid finnas dessa dagar

Igår rörde jag mig minimalt då värken tog över helt, jag hade bokstavligen ont från topp till tå. Hur jag än gjorde, hur jag än låg eller satt så var värken där från topp till tå. Huvudvärken är den enda värk som jag kan medicinera bort. Jag grät, jag sov, jag funderade men mest så försökte jag att inte göra annat än att ha mina pojkar nära för deras varma kramar och blöta pussar är det som gör att jag kan le trots värken. Som väntat kommer denna dagen vara fylld med svart sinne och ett humör som får en uppretad kobra att framstå som en teddybjörn. Jag får sånt fruktansvärt humör dagen efter, fibrobakis kallar jag det. Det är fruktansvärt att vara på ett sånt här humör, jag hör mig själv vara vass som ett rakblad och hård som en gammal sjöbuse trots att jag hade tänkt att stå emot och inte låta värken förändra mig.
Igår fick jag inse att jag inte fixar att ta tåget till och från Simrishamn längre. Det var en svår och tung insikt för mig, det var som att jag fick erkänna att jag är sjuk fast jag hela tiden kämpar för att fibron inte ska få diktera mitt liv. Med tårar i ögonen och med darrande röst ringde jag för att be om sjukresa. Göran, receptionisten på RMS, var hur gullig som helst och fixade direkt med intyg och kontakt med Skånetrafiken som har hand om sjukresorna. Ungefär här började jag kalla Skånetrafiken för Skånefuckingtrafiken igen. Om de är dåliga på att få tågtrafiken att gå som den ska så är det inget jämfört med vad de är på att ha kompetent personal på sjukresekundtjänsten. Jag har höga krav på alla kundtjänster eftersom jag har jobbat med kundtjänst mer eller mindre hela mitt liv. Jag pratade med 3 olika handläggare och den ena var värre än den andra. Så nu sitter jag iaf på tåget mot Simrishamn men värkande kropp och svart sinne.

Jag hatar dessa dagarna! Nu ska jag försöka få till min egna typ av terapi, sömn och hårdrock i lurarna.
Oh! Fuck wank bugger shitting arse head and hole! Vad jag avskyr det här humöret!