Jag tror inte det finns någonstans på jorden där jag mår så väl som på Landön.
Jag går på bryggan, iklädd min långklänning utan något på ärmarna. Kvällen är ljummen, solen skiner och jag känner hur lugnet inom mig växer. Jag känner mig kvinnlig, jag känner mig vacker, jag känner mig trygg, jag känner mig fri. Kanske är det så att jag känner mig kvinnlig, vacker och trygg för att jag är fri. På Landön bara är jag, här finns inga måste varken till utseende eller till hur jag ska vara. Det är inte så att jag känner mig tvungen till att klä mig/sminka mig på ett visst sätt eller att jag måste rätta in mig i ledet och vara på ett visst sätt men indirekt så är jag ju det och jag gör ju det för inte går jag till jobbet i mina mjukiskläder och inte pratar jag hur som helst på jobbet heller, jag tonar nog ner mig en aningens iaf. Förstår ni vad jag menar?
Ser ni vad jag ser? Jag ser en fjäder som lyfter mot skyn och låter vindarna bära den.
Här på Landön är jag bara mig själv, jag är Emma. Ingen känner mig, inget bagage (varken bra eller mindre bra) följer med mig hit. Här lär de känna mig som Emma som är gift med Andreas, mamma till Vincent och Alfred, matte till det lilla ovädret Sid och som bor i Hobbyn vid den stora stenen.
Som Johnny, Jörgen & Lena har skrivit vid ingångar – till campingen är alla välkomna, till fots eller i rullstol.
Min oas… hela året om <3
Snyggt med fjädern! Skicka den till Kondrup
Nä den är lodrät och han vill väl ha vågräta foto?
Tack!