I Lingonsnåret

Igår var vi i Lingonsnåret ja alltså vi var hemma hos Linda som är känd i Blogglandia som Lingonberrie.

Linda har en enorm klätterros som välkomnar alla som kommer i närheten. Den är helt enorm! Jag blev tvungen att köra näsan i rosen flera gånger. Den är fantastisk och jag vet nu att jag måste ha en klätterros som hälsar mig välkommen hem!

Fantastisk!

Den doftade alldeles lagom, så där att jag kände doften men blev inte överfallen av den. Jag har tyvärr glömt vad det är för sort men det kan säkert Linda hjälpa till med.

Jag förundras över hur blommor kan vara så vackra, starka och sköra på samma gång. På ena kvisten var blommorna nästa överblommade, på nästa gren var de i sin finaste form och på en tredje gren var det knoppar som väntade på att få visa upp sig. Det gav rosen en otrolig framtoning.

Linda hade dukat vackert ute på altanen, hon bjöd på glass och jordgubbar. Jag blev så sugen på att fixa med en bjudning när jag såg Lindas fina dukning, ni vet en dukning som skriker sommar och ledig stund. Älskar när jag blir bjuden till ett bord där muggar, glas och tallrikar inte hör ihop men passar väldigt fint ihop.

Där satt vi under parasollet, vid rosen och fotograferade lite och skrattade en del. Så mycket prat blev det inte för Linda och mig för pojkarna pockade på Lindas uppmärksamhet (och mammans nojja över att de skulle ha sönder något).

Pojkarna fick prova Lindas instrument, vilken lycka!
Linda frågade pojkarna om de kunde gissa hur gammal hennes (otroligt vackra) flygel var. Den är jättegammal, sa Linda.
Jag tror den är från 90-talet, sa Vincent då. Hahahaha älskade unge!

Jag älskar att få komma hem till folk! Jag bryr mig inte om hur det ser ut med katthår eller pedantiskt eller superstökigt, jag älskar se de små detaljerna. Som den lilla bollen på den vackra dörrknoppen på det fantastiska skåpet. Eller taggtrådslampan som hänger över flygeln. Och varför i hela friden har inte jag kommit på idéen att sätta en blomma i en glasburk? Jag älskar detaljer!

Det blev en hel del bus, pojkarna skulle som vanligt försvara den vackra drottningen men denna gången var det Linda som fick vara drottning och inte jag. Deras fantasilekar kan ibland driva mig till vansinne då det alltid ska handla om att skjuta, beskydda och ha ihjäl men egentligen så leker de ju bara väldigt omtänksamt, de leker att de är starka soldater som är beredda på att offra sig för det som är viktigt för dem. Det är inte hemskt, det är fint. Jag hoppas bara att de aldrig behöver lämna leken för att göra det i verkligheten.

Med hatten på plats kom den busiga blicken också.
Ja vi hade en trevlig fikastund hos Linda igår, trots att Vincent surade lite över att jag sa nej till att spela Xbox.

Hade jag haft Lindas ljuvliga rosenträdgård (ja hon har massa andra blommor också) så hade jag nog aldrig gått in!

Tack Linda för att jag fick komma och dofta på din trädgård!