Jag ÄR bra

När jag och frun var ute och promenerade härom kvällen så diskuterade vi allt möjligt som vi behövde få ur oss men en sak som stannade kvar hos mig var när vi diskuterade att vi måste bli bättre på att berömma oss själva. Jag är självsäker när det kommer till mitt jobb – jag ÄR bra på mitt jobb, förbannat bra på det t.o.m. Fast sen är det ganska mycket stopp. Jag är inte alls lika säker när det kommer till mitt privatliv. Inte hör jag mig själv säga jag ÄR en bra mamma. Nä det säger jag inte men jag kan nog sträcka mig till att jag säger att jag ibland känner mig som en bra mamma, för en kort stund. Jag hör inte mig själv säga att jag är BRA på att fotografera. Nej nej nej det är något som jag gärna vill tro men jag VET att så inte är fallet, jag har ju så långt kvar innan jag är riktigt bra men visst ett eller annat foto har jag väl tagit som är bra. Jag hör mig själv ALDRIG säga att jag ÄR en bra vän. Det är inte ens något jag tänker, tvärtom! Jag är den där typen som inte förstår varför någon vill vara vän med mig. Det finns ju vissa anledningar som jag förstå som t.ex. att jag har barn så för andra som har barn i samma ålder så är det ju himla smidigt att barnen får leka, att jag jobbar på Skatteverket så att jag kan vara bra att kunna ställa frågor till, att jag kan fotografera lite iaf så man kan fixa hyfsade foto typ gratis, att jag känner någon som man vill få kontakt med osv. Ja ni förstår jag tror att folk blir vän med mig för att jag kan ge de något som de behöver eller som de kan dra nytta av. Det är inte snällt alls att tänka så, det är ju inte så att jag vill tänka så men jag är tydligen osäker. Det är inte snällt mot mig själv att tänka så men det är banne mig inte snällt mot alla er som faktiskt vill vara min vän att tro att ni bara göra det för att ni kan dra nytta av det. Det är ju som att säga att ni är falska vänner och det vill jag inte tro om er.
Detta inlägget är väldigt svårt för mig att skriva för jag vill att ni ska förstå vad jag menar. Det är inte så att jag går runt och är misstänksam mot alla utan det är inåtvänt mot mig själv. Den gamla jantefuckinglagen helt enkelt – du ska inte tro… Vad jag har så svårt att förstå är varför jag är så galet självsäker på jobb. Jag VET att jag ÄR bra på mitt jobb, jag VET att jag är BRA på service, jag VET att jag är BRA på pedagogik, jag VET att jag är BRA på att hitta lösningar, jag VET att jag är BRA på att få jobbet gjort – jag VET att jag är BRA på mitt jobb! Varför kan jag inte vara lika säker på resten av delarna i mitt liv? Min dagliga läxa är därför att säga något bra till mig själv varje dag, att ge mig själv beröm och det får inte vara jobbrelaterat eller jo det får det men det räknas inte in i det då utan jag måste säga något annat också.

Tänk att vara (snart) 37 år gammal och behöva säga till sig själv att jag ÄR bra! Vad gör vi med oss själva? Vad gör JAG med mig själv? Hur ska jag göra för att inte mina barn ska en dag inse när de nästan är 40 år att de gör samma sak?
Många frågor och så lite svar.

Ja nu är ju inte detta ett inlägg för att ni ska ge mig beröm eller lyfta mig. Inlägget är skrivit för jag tycker det behövs mer öppenhet och ärlighet i Blogglandia. Det är inte heller så att jag går och tänker på det här hela tiden varje sekund men när jag ska ge mig själv beröm så blir det för något jobbrelaterat för jag “rannsakar” mig själv och hittar inget annat som är värt att ge mig beröm för.