För en vecka sedan hade vi lagt en tuff men härlig helg bakom oss. Vår lille grabb Vincent hade blivit tre år. Tänk så snabbt tiden går ändå. T R E år. Min förstfödde, min största förändring, min huligan, min Viccepissepäronpung, min Vincent.
Vi serverade tacos för det tycker vår treåring om, med mycket majs.
Det var inte ett kärleksspel han fick men man skulle kunnat tro det.
Maten morsan, när kommer maten?
Vissa är gladare än andra över att ha blivit inbjuden
Flaska? Flaska? När det finns mat på bordet? Tack för den!
Pyjamas är mysigt hävdade fru Stjernholm och tog på sig Filips pyjamas. Det uppskattades inte.
Fredagen var över och sängen kallade. På lördagen var det dags för kalas nummer två. Nu kom mostrar, farfar, farmor, mormor, morfar, farfar, Tant, bonusarna, kusinerna, älskade farbrorn osv. Släktkalas med andra ord.
Mormor kom med en enkel men vacker ros. Min blomma, sa Vicce och luktade innerligt på den.
Kalas är skoj men ack vad trött man blir, så trött att det sitter dagen efter.
Tack alla ni som kom och hjälpte oss fira vår fina treåring!
Den där glädjen när det är barnkalas är allt speciell..Tänk vad tiden ändå går fort, känns som om det var igår vi hade barnkalas..men ändå inte:)) Underbar tid ..älskade ungar:)
kram kram:)
Lintottar <3 Mosters favoritgossar!!! <3