I veckan fick jag en smak hur livet var förr. Ni vet då när jag inte hade barn och man. Det var skönt att bara rå om mig själv, att äta nudlar till middag och bara titta på sånt som jag ville se. Ingen att ta hänsyn till, ingen som stör, ingen som avbryter mig utan bara jag och mina tankar. Det var skönt och mysigt.
Fast det var ensamt när jag skulle gå och lägga mig. Det var tomt utan några kramar och pussar.
Så det var skönt när de kom hem igen. Huset blev fullt av liv, fullt med pussar och kramar. Det var härligt! I ungefär ett dygn sen satte syskonkärleken igång mega. Herremingudochskaparevaddekankivas! Borta var min tid för att fotografera, borta var min lugna middag, borta var möjligheten att se ett helt tv-program utan att bli avbruten, borta var allt lugn. Efter tre dagar med barnen hemma var jag mer trött än jag var när jag var själv trots att jag satt uppe alldeles för länge på natten.
Häromdagen skrev jag att det var jobbigt att småbarnslivet var påväg att ta slut men nu, ja nu känner jag nästan en önskan att de ska bli lite större lite snabbare. Aldrig är man nöjd. Haha
😀
Nej, aldrig är man nöjd. Jag älskade förstås småbarnslivet, men just nu är jag rätt nöjd med att ha lite större barn. Livet blir ju enklare. Fast å andra sidan, när jag tittar på 18-åringen och inser att han nog snart lämnar boet…då blir jag alldeles tårögd och tänker att jag ju borde ha pussat ännu mer på honom när han var liten.
Och kivandet – jisses! Våra två yngsta, 14 och 11, har i princip skrikigt ihjäl varandra ett par gånger om dagen under husvagnsveckorna… Så jag vet hur det känns…
Ja jag älskar också småbarnslivet men ibland blir det lite väl intensivt och helgen har varit sån, idag har varit en sån där bra dag med skratt, mys, pussar och förstås lite kivandes.
Det måste vara den största omställningen när de flyttar hemifrån. Så tyst det måste bli även om man har de andra kvar.
Jag är dock övertygad om att din 18-åring har fått mer än tillräckligt med pissar och kärlek. ❤️