Vem är jag? Vad står jag för?

Vem är jag? Vad står jag för? Hur vill jag bli uppfattad?
Ja det är sådan frågor som jag kan gå och grubbla på, länge. Ibland med en filosofisk tanke men ibland också med en väldigt stor skeptisk tanke. Vem är jag?

Det är när de tankarna dyker upp som jag behöver havet som mest. När havet ryter är det som att blåsten tar med alla tankar ut och lämnar bara stillhet och tystnad kvar.
Jag kan känna mig förlorad i mina tankar men jag är också väldigt fascinerad över mina tankar. Jag är också väldigt tacksam för att jag stannar upp och funderar över vem jag är, hur jag vill uppfatta och vad jag står för. Att bara ösa på som alltid gör ju att jag mister allt som mina erfarenheter har gjort med mig, format mig till den jag är idag. 

Jag vill vara en person som är tillåtande, öppen för olikheter och inte dömer. Jag tror nog att jag klarar av satt vara det i rätt stor utsträckning. Jag är bra på att tillåta olikheter utan att döma, så länge det inte handlar om mig själv. Jag tycker att alla kroppar är vackra och att alla kroppar räknas, så länge det inte handlar om min kropp. Jag tycker att det är hemskt hur hela samhället propsar på att man ska vara smal, men jag propsar ändå på det när det gäller mig själv. Jag är väldigt förlåtande, så länge det inte gäller mig själv. Jag försöker att inte döma ut någon för ett misslyckande, så länge det inte gäller mig själv.
Det är som att jag inte kan bestämma mig för vilket ben som är bäst att stå på. Jag duger som jag är eller jag behöver förändra mig. Vissa dagar kan jag titta mig själv i spegeln och verkligen tycka om det jag ser, nästa dag kan jag inte ens se mig själv på foto utan att vilja radera varenda foto på mig själv.
Vad är det med vårt samhälle som gör att vi tror på att om vi bara är smal så blir vi lyckligare? Vad är det med vårt samhälle som hyllar att man äter ett salladsblad till lunch istället för en klokt ihopsatt lunch? Vad är det med vårt samhälle som tycker att en flaska vin eller två under en helg är helt ofarligt och sunt men en bit choklad en torsdag när man egentligen är hungrig är en fara värre än döden? Vad är det med vårt samhälle och alla dessa pekpinnar?

Jag har fått ett erbjudande om att bli spådd eller att hen ska lägga kort på mig, tror jag det var. Jag fick gärna tänka ut om jag hade någon fråga som jag ville ha besvarad. Det har jag! Det är frågan som min coach ställde mig sist vi sågs – varför måste du alltid kämpa. Den frågan har jag ännu inte funnit ett svar på så jag tänkte att det är frågan jag vill ha ett svar på är kommer jag alltid att känna att jag måste kämpa?

Vem är jag om jag inte får säga vad jag jobbar med, om jag är gift eller har barn utan bara får säga saker som är direkta för just mig? Den frågan kommer från föreläsningen med Torkild Sköld som jag var på i våras.

Fotspår i Sanden är en dikt som jag kom i kontakt med när jag konfirmerade mig för 24 år sedan. Den skrev jag ner i min vita bibel i skinn på konfirmationslägret och har sedan dess alltid burit med mig i minnet. När det är svårt har jag något att luta mig på, något som håller mig upp och hjälper mig framåt.
Jag önskar att jag vore så troende att jag med säkerhet visste att det är Gud och Jesus som är där för mig och att jag kan lägga mitt liv i deras änder. Det måste vara så skönt att ha en sådan kraftig tro. Jag har en tro, jag har en tro på att något har skapat oss alla och allt som finns på vår jord. Jag tror på att vänlighet föder vänlighet, jag tror på att det du sänder ut är det du får tillbaka. Jag tror på att det finns något därute som hjälper oss alla i stunder då det är svårt.

Just nu är det bara ett par fotspår i sanden, just nu kämpar jag för att inte kämpa emot.