Att göra allt och inget

Jag sitter i köket helt själv. Datornörden jobbar med min nya bloggdesign och barnen leker. Jag borde städa, jag borde tvätta, jag borde göra så mycket mer än vad jag gör. Men vet ni ibland är det bara skönt att stanna här vid köksbordet och sitta vid datorn med en kopp kaffe och drömma sig bort. Jag besöker er, jag googlar efter en gammelrosa pläd, jag funderar på köksgardiner, jag gör vad än som faller mig in. Det är skönt att ta en sådan där lugn söndag. Egentligen borde vi gå ut och leka i snön men det blåser så fruktansvärt så näsan trillar av om man sticker ut den utanför dörren. 

Jag slås av funderingen, när blev mina pojkar så stora? De leker så bra på rummen, har valt kläder själva, valt frukosten, dukat av, fikat med oss och suttit runt bordet och diskuterat. Tiden går fort och jag har börjat fundera på hur det kommer bli sen, sen när de är större och cyklar iväg till kompisar eller har kompisar hemma. Jag vet att de alltid kommer att behöva mig så det är inte det jag funderar på utan det är mer hur jag kommer att förändras. Jag måste ju förändras med mina barn. I 5 år har jag varit mamma och det har alltid kommit först, precis som det ska. Det har förändrat mitt tänkande, att alltid tänka barnvänligt. Att dela in min dag i innan barnen somnar och efter barnen somnat. Det kommer ju komma en tid när jag inte kan göra så för de kommer gå till sängs bara en liten stund innan mig. Det kommer komma en tid då jag får lägga undan allt för att läsa läxor med de, förbryllas över bråktal och rabbla ramsor som svanen stjälpte och vände stjärten mot stjärnorna och alltid stavas alltid med två L men aldrig stavas aldrig med två L. Jag ser framemot förändringen! Jag vet att jag kommer slita mitt hår även då och jag vet att jag kommer sakna småbarnstiden som är nu men jag ser framemot förändringen, att se mina barn växa och lära känna de personer som de utvecklas till.
Älskade barn!