I helgen hade jag och AffeKaffe en härlig lördag i husvagnen men Kärlekens idé om att ha skoj är liiiite annorlunda. Att man tycker att rally är skoj kan jag förstå men att göra så här förstår jag inte alls det roliga i. Fast tja det gör väl inte J och Kärleken heller eller de kanske kan skratta åt det om ett tag.
Jag vill börja med att säga att alla bilder och videon har jag, med tillstånd, fått låna av SwedishRally.
Så här roligt hade alltså Kärleken i lördags. Själv är jag mest glad att jag inte stod där men framförallt att inte Vincent inte såg när det hände utan fick se det i efterhand i pappas trygga famn.
49 sekunder in i videon kommer J & Kärleken. Blunda inte för då missar ni det, så snabbt går det.
Vi får väl se när det blir rally nästa gång, jag är bara glad att vi la massa pengar på rätt utrustning till Kärleken för annars hade jag nog inte haft en Kärlek som är på jobbet idag.
Idag är jag väldigt tacksam för att tre små pojkar har kvar sina pappor!
Fy! Jag sitter här med ögonen fulla av tårar. Tänker på hur det hade kunnat gå.
Stenar och stubbar, träd och berg. Även om detta är under mer kontrollerade former så ryser jag.
Min morbror sitter i rullstol efter en olycka för nästan 20 år sedan. Han lever men det gör inte killen som han mötte.
Krama om Ante från mig. Säg att jag är så otroligt tacksam för att han kunde ha Vicce i knät efteråt. Kram!
Bild fyra är värst! Vilken knick era nackar får!
Er rullning var ganska mjuk ändå, det var andra som fick värre stop/avåk/rullning än vad ni fick. Men jag känner inte dem…
Nu har ni gjort första rullningen och vet hur det känns – ni behöver inte göra om det i framtiden.
Vincents ord ringer än… “pappa lever”
Men fy så hemskt! Tur att det gick bra!! Det slog mig under filmen vilka killar som alltid springer fram till bilarna och hjälper till och kollar så allt gått bra. Sånt blir man lite varm i hjärtat av. Det och att allt gick bra!