Söndagsmorgon

Söndagsmorgon, tidig söndagsmorgon, Kärleken är på jobbet och resten av familjen sover. Jag sitter i soffan och funderar på varför jag inte har kunnat sova inatt. Vaknat, tittat på klockan och somnat om bara för att vakna ungefär en halvtimme senare. Det kommer bli en låååååång söndag idag. Kroppen värken och jag känner av Fibron vilket jag inte gjort på länge. Det borde betyda att jag antingen är på väg in i ett skov eller att jag har oroat/stressat. Egentligen bryr jag inte mig så mycket över att jag känner av Fibron för det jag känner idag och upplever som värk är det som jag förr hade när jag hade en bra dag. Dessutom är det inte lönt att bli irriterad eller arg över värken, den finns där hur jag än är i humöret men ju mer jag oroar mig eller irriterar mig ju värre blir värken. Därför blir det nu en stor kopp te, puffade kuddar, en varm filt och slötitta på tv. En värre söndagsmorgon kan man ju ha.

Jag måste förresten bara berätta vad jag insåg igår. Ni vet att mitt mål alltid har varit att må bra och att viktminskning får komma som en eventuell bonus. Jag har också berättat om min dåliga relation till att väga mig (det sätter sig på hjärnan och jag kan väga mig flera gånger om dagen) vilket gör att vi inte äger någon våg längre. Igår på pojkarnas simskola hittade Alfred och Kärleken en traditionell gammal våg, ni vet en sån där man ska peta rätt vikter på. När de båda hade vägt sig (och ja vågen stämde för dem) så var ju jag också tvungen att väga mig. -13,5 kg sedan jag sist stod på en våg! Sist jag stod på en riktig våg var nog ett år eller mer. Jag vet att jag vägde mig när jag gjorde min Fibro-utredning, det är ju 1,5 år sedan men det kan vara senaste gången jag stod på en riktig våg. Oavsett så insåg jag att jag iaf inte bara har nått mitt mål utan även gått förbi det. Jag mår bra och vikten är under det som jag hade hoppats på. Jag är fri från mediciner och tydligen lättare nu än innan jag fick Vincent. Det satte ett stort leende på läpparna och jag var tvungen att direkt skicka ett sms till min JennyPenny, det finns ingen bättre på att förstå min glädje där än hon. Glädje och förvåning. Detta var, för mig, ett behövligt bevis på att jag är på rätt stig! Min väg för att må bra på riktigt.