Vi är på BUS (barn- och ungdomssjukhuset) och väntar på att Alfreds operation ska bli klar. Jag bröt inte ihop som jag var rädd för, han ville ha pappa med sig in när han skulle sövas. Gråten sitter i halsen men alla är kära här och har fullt fokus på Alfred och att vi ska ha det bra. Jag tänker så mycket på alla de föräldrar som ser avdelningen som sitt andra hem, har mat i kylen och lagar mat i köket. Jag är tacksam för att vi är här för en bruten arm!
Alfred var uppspelt till tusen, det är bättre att apa sig när man är nervös än att gråta. Han är sin mor lik och lyckades hissa upp halva sängen till max. Haha
Tyvärr så gick det inte så bra när de skulle sätta en katet i handen på honom, han skrek och blev jätteledsen. Nä då låter vi bli, sa de och sen fick sövas med mask på op istället. Jag älskar när man lyssnar på den det gäller och anpassar sig utifrån det! Nu har det gått en timme och jag tror nog att vi snart får träffa vår lille hjälte!
Senaste kommentarer