Ibland måste jag bara stanna upp och njuta av ögonblicket. Som när Alfred låg i soffan i helgen och tittade på Scooby Doo. Det är lite läskigt ibland med Scooby Doo och då är det så tydligt vilken trygghet lille Sid är för Alfred. Då måste jag bara stanna upp och vara i ögonblicket.
Andra sådana tillfälle är när jag plötsligt inser hur stora mina barn är. När Vincent sticker iväg på cykeln, helt själv, hem till en kompis. Eller när Vincent går själv till skolan, ja han blir då avsläppt vid skolan men han går själv och ska inte ha sällskap till klassrummet. Det senaste nu är att jag inte får en kram i skolan längre, jag får en vink och sen poff så är han borta. Då måste jag bara stanna upp och ta in stunden.
Jag tycker det är otroligt och fantastiskt att få vara med om förändringarna i barnen. Ibland saknar jag tiden när de var små men för det mesta är jag bara så otroligt tacksam för att jag får vara med och se deras förändring. Jag har börjat fundera på hur de kommer vara som tonåringar, hur kommer de se ut, hur kommer de klä sig, hur kommer de vara?
Ja ibland måste jag bara stanna upp och titta på mina barn, se livet som det är just nu. Fantastiskt!
Senaste kommentarer