Men du är bara trött, alla är trötta innan semestern. Men det syns ju inte på dig. Är du säker på att du verkligen har så ont, är det inte latmasken som talar? Hur kan du göra saker hemma men ändå säga att du inte kan jobba? 
Alla dessa tankar har jag kring vad jag tror att folk (kollegor, bekanta, vänner, kunder) tänker och säger om mig. Jag vet inte för det är faktiskt ingen som har sagt det till mig, jo andra med kroniska värk men då är det drypande av ironi.
Idag hatar jag min kropp, inte för hur den ser ut eller för vad den väger (det brukar vara vad gemene man tycker jag ska hata min kropp för) utan för idag värker kroppen. Kroppen värker så till den milda grad att jag inte kan använda händerna ordentligt, huvudet känns som det ska sprängas och att lyfta armarna ovanför midjan är en prövning av rang. Än en gång önskar jag mig en annan sjukdom, en sjukdom där man kan få hjälp. Drömmen hade varit om man kunde gått in i kroppen och plockat bort det sjuka men det går inte.
Idag stannade jag hemma från jobbet, det är ett oerhört svårt beslut för mig att ta. Jag avskyr att ställa till det på jobbet så här, kanske måste kontoret stängas idag eller så måste kollegor åka dit och jobba. Jag frågade t.o.m. Kärleken hur jag skulle göra idag, känna efter eller klistra på leendet och gå iväg. Nu såg ju Kärleken hur jag satt och vaggade och grät i gårkväll pga av värken så han sa åt mig att känna efter. Det är ju inte som att “känna efter” betyder att jag behöver leta efter värken utan “känna efter” betyder för mig och Kärleken att jag rannsakar mig om det är värt att klistra på leendet.
Hur hade dagen blivit om jag hade klistrat på leendet då? Dagen hade förmodligen gått bra, några kunder hade kanske märkt av det genom att mitt tålamod hade varit extremt lågt och några kollegor hade kanske rent av sett det på mig (jag har kollegor som också lever med kronisk värk) men i det stora hela hade dagen fungerar utåt sett.
Inåt sett hade det varit skit. Förmodligen hade det ringt i öronen för det gör det när värken blir för svår. Förmodligen hade jag inte klarat av att äta något för det kan jag inte när värken slår en knut runt magen. Förmodligen hade jag knappt klarat av att köra hem utan att vara en trafikfara för ibland fungerar inte ögonen när värken slår till.
Men att klara vardagen och visa (förmodligen för mig själv för ingen annan är så kritisk mot mig som jag själv är) att jag kan trots fibron är superviktigt för mig. Ibland är det t.o.m. så viktigt att jag glömmer bort att om jag pressar mig så för att visa att jag klarar vardagen så är det min familj som får se baksidan. Det är barnen och Kärleken, ja t.o.m. hundarna, som får betala genom att jag inte orkar något inte ens att vara trevlig eller kärleksfull. Det är det ju vara inte värt, egentligen. Men jag har svårt att ta till mig det för det är jätteviktigt för mig att jag inte kan ses som “skadat gods” på arbetsmarknaden. Jag har en sjukdom, jag är inte den.
Men idag stannade jag hemma från jobbet, så nu äts jag upp av dåligt samvete och värk. Så jag tänker dränka det dåliga samvetet och värken, bokstavligen talat genom att lägga mig i ett bad.
Fuck Fibromyalgi och duktiga-flickan-syndromet!
Fy fasen för den värken! Jag fick höra en gång att om du verkligen är så dålig som du säger ska du väl vara inlagd på sjukhus!?
Jag måste vila jättemycket. Jag gör det jag kan och sen vilar jag och växlar det med att pyssla med något.
Värken är där för att stanna. Livet blev lite lite bättre när jag började säga nej till saker, även roliga. Och faktiskt bryta kontakten med vissa människor som stal min energi.
Det går inte att jämföra att förvärvsarbeta och greja hemma. När man jobbar måste man ge 100% eftersom man får lön. När man grejat hemma, kan man lägga ner kroppen och ta vila precis när man behöver.
Det är väldigt stor skillnad. Jag hatar verkligen värken men den kommer finnas livet ut.
Alltså av alla dumhet folk kläcker ur sig skulle man kunna göra en bok som är tjockare än en gammal bibel!
Man blir inte inlagd på sjukhuset pga Fibro för det finns inget de kan göra åt värken på sjukhuset heller.
Jag gör också saker här hemma för här hemma är det okej att stöna av smärta, låta tårarna rinna, svära som en borstbindare och att vila en stund i fåtöljen.
Jag förstår bara inte varför jag ska dras med det dåliga samvetet.
Jag har också sagt nej till roliga saker, brutit med vänner och tom bytt arbete. Värken går att leva med, livet kan vara fantastiskt trots värken men dagar som dessa har jag svårt att hålla rätt fokus.
Oj va jag känner igen mig i det du skriver och även kommentaren här. Tänk att vi har en sjukdom som begränsar och tar så mycket av våra liv men som inte syns utåt. Det vore så mycket lättare om det rymdes på oss. Då kanske vi hade sluppit all ifrågasättning. Även våran egen.
?
Ja det hade underlättat så mycket.