Ger upp lite

Jag ger upp lite. Jag är så trött på attityden som jag möter i samhället. Jag känner att jag vill göra som Ferdinand och bara sitta under ett träd och lukta på blommorna. Eller kanske bo som Rapunzel högt upp i ett torn långt borta från mänskligheten. Jag ger upp litegrann.

På jobbet möter jag många härliga och fina människor men tyvärr så är det inte dom mötena som stannar kvar i minnet. De som stannar kvar i minnet är de som inte tar något ansvar alls, de som tror att de har bara rättigheter och inga skyldigheter, de som tror att hela världen står och väntar på att få under lätta deras liv.

På jobbet möter jag också kollegor som nog har valt fel yrke. Kollegor som har glömt att det är människor som vi har att göra med inte blanketter. En ledning som glömmer bort att vi anställda har ett liv utanför jobbet.

Hemma möter jag attityden att allt är mitt fel. Vad jag än säger, vad jag än gör så är det fel, mitt fel. Och då är inte ens barnen tonåring ännu. Det här med pree-teen perioden är ingen höjdare. Allt blir ett bråk, känns det som.

På barnens skolor och på barnens aktiviteter möter jag föräldrar som klagar, inget är bra nog men ingen vill engagera sig. Ja visst möter jag fantastiska och stöttande föräldrar också men det var ju just det där med att det är den lilla negativa klicken människor som suger ut energi och liksom bara kräks ut skit. Det finns nog inget som får mig att vilja ge upp så mycket som föräldrar.

På sociala medier klagar vuxna människor över andra människors åsikter så som om att det fanns ett rätt eller ett fel på en åsikt. Jag tycker definitivt att människor har fel åsikter men det betyder inte att jag har rätt, en åsikt är inte en fakta. Tyvärr verkar folk helt och hållet ha tappat sin förmåga till att vara källkritiska och att tänka logiskt. Ja och inte har verkar det finnas någon allmänbildning kvar heller. Jag ger upp lite på folk. Inte ens våra folkvalda politiker kan ju komma överens.

Det finns människor som inte gör annat än att går runt och sprider skit runt sig. Oftast klarar jag av att vifta deras skit av mig men ibland ja ibland då ger jag bara upp och letar febrilt efter dörren till Narnia eller vägen till Nevereverland. Möjligen skulle jag även kunna tänka mig den där fjärrkontrollen som Adam Sandler hittar i filmen Click. Så skönt det hade varit att bara kunna pausa folk. Tänk vilket lugn som hade infunnit sig.

Äsch jag ger upp lite nu