Jag och Landskrona

Jag och Landskrona är inte en kärlekssaga snarare en mardrömssaga. Jag har varit en hel del i Landskrona under min gymnasietid och några gånger därefter men även om dom gångerna kanske inte var suveräna så var det oftast sprit inblandat så det är inte rätt grund för att göra en värdering av stan.

Jag förstår helt enkelt inte vad som är charmigt med den stan. Den är helt ologiskt uppbyggd och inga vägar bär dit de borde bära.

Jag jobbar ju ibland i Landskrona, just nu lite oftare eftersom jag är handledare åt en nyanställd kollega. I flera år har jag kört fel när jag skulle till och från jobbet i Landskrona, nu har jag äntligen lärt mig. Dessutom finns det sanslöst dåligt med parkeringsplatser i Landskrona där man får parkera mer än i två timmar. Något bra lunchställe där man kan köpa en lagom size lunch, typ en pastavagn eller en China box, finns inte heller.

Det finns restauranger på torget, absolut, men då blir det ju riktig middag och då är det risk att jag inte kan tänka på resten av dagen. Som idag. Haha Jag åt fantastisk Carbonara på Mamma Teresa, lite dyrare än en vanlig lunch men väldigt gott. Och ja jag blev med foodbaby, igen.

Problemet med Landskrona är att även om man går enligt kartan i telefonen så kommer man fel för det finns inte någon logik i hur Landskrona är uppbyggt. En promenad som kunde tagit 10 minuter slutade med att ta det dubbla och jag fick se baksidan av Corona, många stängda affärer och restauranger.

Så efter en lunch som blev väldigt längre än vad jag hade tänkt så gick jag iaf raka vägen tillbaka till jobbet, väldigt mätt.

På torsdag ska jag tillbaka till Landskrona igen men då ska min nya kollega följa med mig på lunch. Haha

Diana älskar Landskrona och jag lovade henne att jag skulle försöka se det vackra i Landskrona. Det går inget bra så har ni några tips så får ni gärna komma med det. Och säg nu inte Ven för då lämnar man ju faktiskt Landskrona men jag är förstås helt med på att Ven är det vackra med Landskrona. Haha