Tidevarv komma, tidevarv försvinna
Släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen
I själens glada pilgrimssång
Psalm 297
För mig var Härlig är jorden med Carola en julsång, den fanns med på hennes julskiva jag hade som barn. Nu när jag är äldre har jag tyvärr varit på så många begravningar att jag vet att andra inte ser den som en julsång. För mig är den inte heller riktigt en julsång längre, den är morfar för mig. Jag vet att den var med på morfars begravning och jag vet att halsen helt tjockade ihop sig när den kom. Jag fick inte fram mycket till sång där. Älskade lille morfar, saknar dig så!
Idag är det en svår dag för en kär vän, hon begraver sin far idag. Det gör så ont i mig att hon har mist en förälder. Nu är hon äldsta generationen, visst hon har sin mor kvar i livet så hon är inte riktigt äldsta generationen än men det är nära. Vi diskuterade det där, hon och jag, om att vara äldsta generationen. Jag funderar på vad det innebär att vara äldsta generationen. Sorgen över att mista mina föräldrar vill jag inte ens tänka på. Men vad innebär det mer?
Vem är jag utan mina minnen?
Jag känner pressen (från mig själv) att det ligger på mig att föra alla minnen och berättelser vidare. Vem ska annars kunna berätta för mina barn och barnbarn hur det var förr? Tänk allt som jag har glömt bort, vem ska påminna mig om det? Kan jag ens lita på mina egna minnen eller har jag förvrängt minnena? Hur ska jag kunna förmedla känslan av alla stora släktkalas? Stora släktkalas är ju inte likadana idag som när jag var liten. Minnena av min morfar, av min farfar och farmor är ju bara mina för barnen hann aldrig träffa dem. Inte ens Kärleken hann träffa dem. Barnen minns iaf min mormor men inte den mormor Ella som jag minns, som jag växte upp med.
Pandemibarn
Det är en dag med många tankar och känslor. När jag börjar känna och tänka så brukar det vara svårt för mig att ta mig ur tankarna och känslorna genomströmmar mig. Jag tänker på min uppväxt, jag tänker på vad vänner har gått igenom, jag tänker på förluster. Sen inser jag att det kommer finnas en hel generation som går miste om så mycket som jag har haft, allt pga pandemin. Barn som aldrig har haft en riktigt julavslutning i skolan, en riktig skolavslutning med stolta föräldrar som sitter på bänkarna och gråter en skvätt. Ungdomar som kommer ut i arbetslivet utan en enda dags praktik. Första gångs föräldrar som inte har haft möjligheten att lära känna andra föräldrar, att vara ensamma under hela föräldraledigheten. Mor- och farföräldrar som kanske aldrig hinner träffa sina barnbarn pga. pandemin. Måtte denna pandemi snart vara över!
Idag brinner ljuset hela dagen, iaf så länge vi kan ha översikt över det är ju trots allt gift med en brandman. Ljuset får stå för vad än ni behöver, sällskap, kärlek, värme, trygghet.
Ja, det är skrämmande var denna pandemin har ställt till med. Man får som förälder inte vara med och följa sitt barns utveckling i verken förskola eller skola. JOBBIGT 😐 Må den vara över snart! ❤
Vi har haft utvecklingssamtal trots pandemin men vi har bla. haft dom ute. Men så har vi också barn med dyslexi så det kanske är därför.
Sen är det kanske det lilla i det hela, att vara själv på sjukhuset när man får diagnoser eller går igenom sjukdomar själv.
Men man är ju sig själv närmst så är det ju bara. Jag tyckte det var jobbigt att behöva sitt utanför akuten när Affe skadade sig på crossbanan.
Tycker också att Härlig är jorden är en begravningspsalm.Carola har en vacker röst det är en saka som är sant
Det har hon verkligen och hon är vacker men annars är jag inte helt crazy i henne.
Det är alltid tragiskt när någon mister någon som stått nära.
Jag vet att det är folk som drabbats mycket hårdare av pandemin än vad en själv gjort men jag tycker det varit lite sorgligt att inte kunna vara med på bl.a. lucia på förskolan
Det är tungt och tragiskt, män vän miste dock inte sin far i covid men pandemin är ändå fruktansvärd. Att mista något är fruktansvärt oavsett vad anledningen är men med tanke på att det är pandemin så får man väl vara tacksam att den man förlorar ändå har levt ett långt liv. Det låter hemskt men så är det tyvärr under en pandemi.
Man får lov att sörja det man själv mist trots att andra har det värre!