Jag undrar om denna dagen inte är ett kvitto på att jag inte klarar av att jobba mer än 50%. Hela, precis hela, dagen efter jobb har jag varit färdig till att explodera eller börja att gråta. Det slutade med att jag bara lät tårarna strömma ner längst kinderna. Jag var bara hel dränerad på energi, fanns inte något kvar alls. Orkade inte ens fundera på mat så jag körde och köpte hamburgare på grillen till oss. Jag är inte ens särskilt förtjust i sån mat.
Vad var det då med jobbet som gjorde dagen så jobbig? Saken är den att det var en dryg dag igår och vi fick lite jobb-besked kastade över oss. Det var fruktansvärt irriterande och jag blir frustrerad men egentligen inget som påverkar vår verksamhet. Sen kom denna dagen och när jag kom till jobb så började det direkt. Det såg ut som någon hade vänt upp och ner på jobb, de hade varit där och polerat golvet så inget stod där det skulle. Inget farligt och det var lätt att ställa iordning. Dessutom så gjorde min kollega i princip allt. Sen fick jag informationen att en annan kollega var sjuk och chefen hade testat positivt för covid. Sen var det ett inplanerat möte som chefen skulle varit med på som jag fick var med på istället. Inget konstigt, visst det var inte alls mitt område så jag visste inte så mycket men det är så det är på ett litet kontor.
Och vanligtvis så gillar jag när det är så här! Jag gillar att kasta mig in i saker med huvudet före. Jag gillar att jobba på ett litet kontor just för att man får så mycket bredare arbetsuppgifter. Och det kom mer saker under dagen.
Men det blev ett kvitto
Det blev ett kvitto på att jag inte orkar jobba så intensivt. Jag skulle handla efter jobbet också, det är ju inget konstigt vi behöver ju alla mat. Så när jag väl kom hem så fanns det bara inte mer energi. Jag har inte orkat göra något idag, har inte ens pallat titta på tv. Avsnitt har rullat men jag har inte kunnat titta eller rättare sagt jag har inte kunnat följa med i avsnitten.
Det var iaf fantastiskt väder idag, underbart att köra hem i. Fick sådan vårkänsla, den är inte långt borta nu. Jag behöver verkligen solen nu känner jag. Jag behöver ljuset och värmen.
Dagar som dessa där jag dräneras helt på energi tar så mycket av min energi. Förstår ni hur jag menar? Det är som att jag redan har lånat av morgondagens energi.
Jag saknar mitt gamla jag, mitt gamla jag som orkade och kunde och fixade. Just nu känner jag att denna människa som jag är nu, himla tråkig att vara. Men nu ska jag gå och lägga mig så tar jag nya tag imorgon.
Jag förstår dig och man är ju sjukskriven 50% av en andledning och då orkar man ju inte jobba järnet de timmar man jobbar. Jag var också gråtfärdig igår för vi har jättetuffa dagar nu på jobbet och det tog ut sin rätt att man är helt slut. Jag bara bävar för hur resten av veckan är då vi nu fått fler sms, samtal över att fler kollegor är sjuka. Hur ska man orka, såklart gör man det ju, men vi som är i situationen nu är ju hel slut
Jo så är det ju. Och jag tror att vi är många som känner av pandemin nu, vi kämpar och kämpar men det blir inte bättre. Vi får ge det lite längre tid, vi får hålla ut lite till. Sen tror jag att vi måste gråta ut också så vi inte håller det inne för då bryter vi ihop helt.
Kram på dig
Men fina! Jag vet exakt hur det kan kännas. All energi lixom bara rinner ur en. En motgång kan man ta även om energin är låg redan från början, men kommer fler så orkar man inte. Vila ut nu och ta hand om dej.
Exakt så. Men idag är det mycket bättre, fortfarande back på energi men ändå bättre.
Tack!
Ja ibland blir det så… Ibland är det den lilla saken som får bägaren att rinna över. Hoppas hamburgarna smakade bra trots allt.
Så är det ju.
Barnen blev iaf glada för hamburgarna.
I bland kan det räcka med en lite sak för att allt ska rinna över ♥️ i bland måste man få släppa ut allt
Ja jag tror att det är viktigt att man får det ur sig, att hålla alla känslorna inom sig är inte bra.