Att vara förälder är inte så lätt alla gånger. Att vara förälder innebär så mycket kärlek men också så mycket oro och förtvivlan ibland. Oro över hur det ska gå för barnen, oro för att de ska ha det bra, oro för att de ska fara illa på något sätt. Förtvivlan över maktlösheten som finns för även om man är förälder så är man en bisittare.
Att vara förälder till skolbarn just nu är ingen höjdare. Visst fungerar det bra i många skolor men långt ifrån alla. Under våren har det varit riktigt stökigt i Affes klass, jag har verkligen varit bekymrad. Jag var med en dag i skolan och jag var chockad. Vad är det som har hänt sedan jag gick i skolan? Inte hade ett sådant beteende gått att ha i klassrummet då. Jag menar inte att vi ska gå tillbaka till aga och betyg i uppförande men allmän respekt måste finnas.
”Det var ett barn som klättrade upp och satte sig på bänken, inte hela världen egentligen men det var som att det satte ribban för stämningen i klassrummet. För sen satte det igång, ett barn gick runt, ett barn kröp runt bland bänkarna, några barn pratade rakt ut och i mun på varandra osv. Två barn vägrade samarbeta, de ville inte göra uppgiften alls och barnet som kröp runt på golvet fortsatte krypa och störde de andra. Detta var under halvklassen. Johanna gjorde ett bra jobb och försökte få styr på det men det är inte lätt som vikarie. Sen blev det rast och barnen hann knappt ut genom dörren innan det blev slagsmål, knytnäve rakt i ryggen och sparkar. Ett barn fick inte vara kvar ut pga sitt beteende men barnet vägrade gå in och det slutade med att barnet drog i den vuxnes (pedagogen?) kläder och slog av henne glasögonen och sen vet jag inte vad som hände för då ville Alfred vara på baksidan, vilket han frågade om lov för. Gymnastiken gick bra, där lyssnade de på Edvin och jag märkte inga problem. Ja jo Alfred tar alldeles för lång tid på sig och det har han och jag pratat om. Sen skulle hela klassen läsa men hela klassen var inte där för det hade tydligen varit ett bråk som skulle redas ut. Jättebra att det reds ut omgående men det blev oroligt i klasen när de märkte att vissa kompisar inte var där utan var i grupprummet. Under läsningen var det stökigt, någon stod vid tavlan och skrev med magnetbokstäverna, någon gick runt och pratade, någon klippte sönder papper och kastade på golvet. Det var helt enkelt ingen läsro i rummet. Det var stökigt kring att samlas till en kö för att gå till lunchen men det redde Johanna ut riktigt bra. Lunchen var, med tanke på vad jag upplevt i klassrummet, riktigt bra och utan problem. Sen var det rast igen och då kom mer stök. Ett barn gick in och fyllde munnen med vatten för att sedan jaga kompisar och spotta vatten efter dem. Då fick jag nog och tog Alfred och gick hem. Alfred slutade tidigt så det var tid att gå hem men jag hade tänkt vänta tills jag såg Johanna igen och kunde tacka henne för dagen.”
Så här skrev jag till min syster efter att jag varit med Alfred i skolan en dag. Det var en dag med vikarie men respekten var som bortblåst den dagen. Visst är det helt annorlunda när Ewa, Alfreds ordinarie lärare, är där men vi pratar om förstaklassare inte tonåringar.
Det är inga elaka barn i Alfreds klass. Jag är övertygad om att de flesta föräldrarna gör sitt yttersta för att vara bra föräldrar, att vara förälder är inte lätt. Frågan är varför vardagarna ser ut så här för barnen i skolan. Och nej det är inte bara i en skola i Höör som det är så här, det är tyvärr runt om i hela Sverige.
I Vincents klass har jag inte upplevt att det varit så mycket problem, tidigare. Nu är saken annorlunda, helt annorlunda. Vincent och jag får prata mycket om hur man är när man är en bra kompis. Och hur känns det när en kompis inte längre är en kompis? Jag tycker bara att det eskalerar och jag märker hur Vincent mår sämre och sämre. Att vara förälder är inte lätt. Hur går man vidare, hur vänder man det, hur förklarar man för barnet varför det blev så här? Ibland undrar jag om inte en föräldrakurs hade varit mer lämplig nu är när jag var gravid, att föda barnen var ju det enkla i föräldraskapet.
Jag tycker att läraryrket är ett av de viktigaste yrkena i vårt samhälle. Fast vi föräldrar får aldrig glömma att det är vår skyldighet att uppfostra barnen. I skolan ska fokus få lov att ligga på utbildningen inte på att läraren ska lära ut allmänt hyfs. Tack och lov så har båda barnen fantastiska lärare som vi har en god kommunikation med.
Att vara förälder innebär så mycket kärlek men också så mycket oro och förtvivlan ibland.
Senaste kommentarer