En sån där dag

Jag visste det! Ingen dag kan vara bra om den börjar med att jag vaknar tjugo över fem och är pigg! Jag är ingen morgonmänniska hur gärna jag än hade velat vara det. Jag borde anat det.

Det var vackert imorse, jag började nynna på så skimrande var aldrig ankedammen. Ja det är inte havet direkt men det är vatten iaf. Det var så pass varmt att jag inte behövde någon jacka idag och det är banne mig nog det bästa med hela dagen.

Möte möte möte

Vi började dagen med ett mycket intressant möte men också ett möte som gjorde mig en aningens frustrerad. Marie och jag hade ungefär 1000 saker att diskutera efter mötet, precis som alltid. Haha Jag är ganska säker på att min arbetsgivare suckar så fort de läser eller hör mitt namn. I’m the bitch so watch out, typ.

Ovanpå det mötet fick vi sedan kallelse till ett annat möte som är på måndag, fattar ni hur många dagar det är kvar till måndag? Jag kanske måste byta chef! Vill inte det! Jag vill fortsätta ha min chef för hon är så himla bra! Kallelsen till mötet lät så intressant, en förändring som Marie och jag direkt började klura på. Därför dök vi chefen direkt hon kom till lunch. Hon varken bekräftade eller dementerade att hon inte kommer vara vår chef längre. Marie och jag hotade ändå med en olaglig strejk om hon inte berättade. Inte ens det bet på henne. Så det var bara vackert att acceptera, hon berättar på måndag.

Dåligt humör

Väl hemma så blev inte humöret direkt bättre. Ja hann inte ens in genom dörren förrän jag får frågan “vad blir det till middag?” Hur kan det komma sig att tonårspojkar är konstant hungriga?

Jag avskyr att vara på dåligt humör, sura och mumla. Det går ut över hela familjen och mig själv. Det tar sådan energi att vara på dåligt humör. Men tack och lov för vänner, det är helt underbart när man kan prata bort det dåliga humöret. Jag är lyckligt lottad för jag har vänner som jag kan prata bort ett dåligt humör med.

Nu är det slut

Imorgon väntar utskrivningssamtalet på Neurorehab, känns konstigt men bra. Det har gett mig jättemycket att gå Neurorehab men jag vill inte släppa dem. De är alla som en varm filt som jag bär med mig. Jag hör deras ord i mitt huvud, jag lever med dem. Men nu är det slut och jag ska stå på egna ben. Jag vet att jag kommer klara det men jag kommer sakna tryggheten de ger. Men nu är det slut, så är det bara.

Men nu ska jag snusa på kudden och imorgon får jag ta en stund att snusa på Häggen som doftar så gott.

Sov gott!