Hjälp jag är utmattad, så heter Clara Lidströms och Erica Dahlgrens bok. Jag har haft den liggandes i min bokhylla på Storytel ett bra tag nu men jag har inte kunnat lyssna på den. Jag har ju lyssnat på Clara och Ericas pod länge och där har de tagit upp hur det varit för dem att vara utmattade så jag misstänkte att boken skulle vara ärlig, träffande, sorgesam och rolig. Mycket riktigt boken är allt det och lite till. 
Tyvärr så inser jag att jag nog kanske inte har kommit så långt i mitt återhämtande som jag trodde eller så har jag kanske ett litet återfall.
I boken pratar Clara om att äta mediciner, det har jag gjort sedan 2014 då jag senast fick diagnosen utmattad. Jag hade ett uppehåll med medicinen på 1,5 år men sen insåg jag att jag behövde hjälp igen. Hjälp för att bromsa upp det sjuka innan det gick för långt. Att börja med medicin igen för att klara av att fortsätta med övningarna.
Det är inget fel på att äta medicin när man behöver det! Det är inget fel på att äta medicin för att orka bli frisk, inte ens när det är antidepressiva. Den acceptansen har varit svår för mig men jag, likt Erica, har gått gruppterapi enligt ACT.
ACT står för Acceptans and Commitment Therapy
Acceptans and Commitment Therapy betyder att man måste acceptera sin situation genom engagemang i förändringen. Psykologen som höll i vår gruppterapin pratade om hur svårt det var att förändra sina minnesspår (alltså hur man alltid har gjort saker och tänkt tankar). Hon liknade det med att åka skidor. Om du ska ut och åka längdskidor och där redan finns ett lagt spår du tar du hellre det än att lägga upp ett eget spår. Det är likadant med handlingar och tankar, du gör det så som du alltid gjort och tänkt för det är snabbare och föret är bättre.
Tyvärr så fungerar det inte att göra det längre när man är utmattad, då måste man förändra sitt sätt att göra saker på men framförallt sättet man tänker på. Det är skitsvårt, det är verkligen ett tufft arbete men det är ett arbete som måste göras och man måste fortsätta göra det tills det nya sättet har blivit det färdiga spåret med bäst före.
Än är inte spåret färdigt men föret börjar bli bra.
Nu har jag semester och jag ska spendera dagarna med att göra sånt som måste göras. Men först ska jag återhämta mig genom att sitta i Brassestolen, i solen och lyssna på bra ljudböcker som hjälper mig med föret.
Var rädd om dig, ta hand om dig för du vill inte hamna där jag, Clara, Erica och tyvärr tusentals andra personer också har hamnat.
Min fina psykolog liknande det vid en dåligt underhållen väg. Det finns hålor och knutor som man i början snubblar och faller på. Det är jobbigt men man lär sig att parera – ändå händer det att man snubblar i ett ögonblick av övertro. Du har stavarna (medicin och terapiverktyg) att stötta dig med när föret i just ditt spår tillfälligt går lite trögt. Jag har käppar av samma slag för att hjälpa mig när jag snubblar.
Jag är tacksam att bo i ett land där man kan få denna hjälp när det trasslar till sig.
Kram och njut av semestern! ?
Det var också en bra liknelse.
Jag njuter för fullt! Helt ljuvligt är det!