Huvudvärken som inte ger upp

Ja så gick då hela gårdagen utan att jag fick gjort något särskilt. Det mest irriterande var inte att jag inte gjorde något utan att vad jag än gjorde så skrek huvudvärken som en envis lite unge jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag sov, hjälpte inte. Jag var ute, det hjälpte inte. Jag åt, det hjälpte inte. Jag drack, det hjälpte inte. Jag cyklade, det hjälpte inte. Jag tog så mycket värktabletter som jag vågade, det hjälpte inte. Envisa dumma huvudvärken är nu inne på sin tredje dag. Jag orkar inte det här! Innan jag blev gravid med Vincent påbörjade jag en huvudvärksutredning eftersom jag gick med huvudvärk varje dag i ett år men eftersom jag blev gravid fick utredningen avbrytas. Det kanske är dags att ta tag i den utredningen igen om det fortsätter så här. När jag var sjukskriven 100% hade jag ett migränanfall, sedan jag börjat jobbat har jag haft huvudvärk minst en gång i veckan. Det är faktiskt lättare att få ett migränanfall än att ha den här envisa huvudvärken. Migränanfallen har jag lärt mig hur jag gör för att de ska lugna sig och försvinna. Denna huvudvärken är som sagt envis som få. 

 Men eftersom jag har huvudvärk vad jag än gör så planterade jag en ros igår. Jag lagade en god middag till familjen. Idag sitter jag på tåget mot jobb. Jag kan ju som sagt lika gärna göra något när inget råder bot på huvudvärken.  

Så idag vill jag slå ett slag för att ni, vi, alla inte ska döma någon då länge vi inte levt deras liv. Att inte komma med kommentarer som har du provat sova, har du provat lägga om din kost, alla har värk ibland du ska se att det växer bort, du behöver bara röra på dig mer. Att förstå att ett leende på läpparna inte är samma sak som att man mår bra, det kan bara betyda att man helt inte ser något annat alternativ än att le och fortsätta framåt.