Med hängande huvud och trött själ

Det känns som jag har tappat min gnista och jag kan inte hitta den. Vad jag än gör så känner jag missnöjd med min prestation (förutom jobbet för där rockar jag balle!), hur jag än gör vid mig så ser jag bara felen, vad jag än säger till barnen så tycker jag att det inte går fram och de känns inte “rätt” uppfostrade osv. Ja jag har tappat min gnista men det finns ett ställe där jag alltid mår bra och det är i naturen med fingrarna i jorden eller med ansiktet mot vinden från havet. Det är så befriande att få se resultatet av omsorgen med blommorna, är de hängiga så får de lite vatten och sen tar det inte lång tid innan de reser sig och tack för omsorgen. Att stå under äppelträdet och leta efter ljuvliga små rosa knoppar som är nära att brista, känna regndropparna falla från bladen ner på min nästipp ja då släpper spänningarna i axlarna och jag känner ett hopp växa inom mig. Att vända ansiktet mot havet och låta den salta vinden smeka min kind är som att skaka en filt fri från smulor, allt far av och jag känner mig som ny. 

När gnistan försvinner tappar jag tilltron på mig själv, mina handlingar och mina ord blir inget värda och därför blir jag tyst och drar mig bort. Därför är jag sådan även i blogglandia, både hos mig själv och hos dig men jag finns här och läser era ord.